Hunden Laika har varit ett bra stöd för Arvid Johansson under de tuffa åren.
– Är du hundrädd, frågar Arvid Johansson, 26, några sekunder efter att vi träffats. Bordercollien Lajka välkomnar nämligen alla som stannar till på gården i Sjöbotten. Bakom ett rött trähus breder en äng med smörblommor ut sig. Här bor Arvid tillsammans med föräldrar, lillebror, tre katter, fyra undulater och Laika.
Arvid är en av drygt trettio unga vuxna som deltagit i Nästa Steg, ett EU-projekt ägt av Solkraft, som riktar sig till ungdomar och unga vuxna som hamnat i långtidsarbetslöshet.Vid projektets slut har 15 av 30 deltagare tagit sig vidare till studier eller arbete.
Arvid är en av dem. Efter många år som arbetslös jobbar han nu halvtid på Samhall med att städa lokaler i Bureå, från klockan sju på morgonen till elva på förmiddagen.
Innan Nästa Steg hade Arvid spenderat de senaste åren hemma. På grund av depression och en oförklarlig trötthet klarade han inte av att arbeta. I högstadiet började han må allt sämre och under gymnasietiden eskalerade problemen.
–Jag trodde att jag hade kronisk utmattningssyndrom. Efter gymnasiet kunde jag sova 14 timmar varje natt, men så fort jag kom hem från skolan tog jag en tupplur. Det var ett mirakel att ens klarade av skolan, säger Arvid.
För ett år sedan diagnosticerades han med ADHD. Både han själv och omgivningen blev förvånade.
– Det finns inte en enda person som har misstänkt att jag haft en diagnos. Jag var alltid varit den tysta i klassrummet och när man inte för oväsen är det ingen som tänker på en. Mina koncentrationssvårigheter har visat sig genom att jag drömmer mig bort, att jag är väldigt trött och inte har klarat av att göra läxor, förklarar han.
Arvid tar upp ett ritblock och ritar upp en tidslinje. Efter examen jobbade han deltid på Max för att sedan börja läsa datorgrafik på en folkhögskola. Men vardagssysslorna blev en kamp, han glömde bort att äta och hade svårt att sätta upp egna rutiner för pluggandet. Efter en termin kollapsade han, 20 år gammal.
– Jag blev utbränd. Jag insåg att mitt mående påverkar mina framtidschanser och då sökte jag kontakt med psykiatrin, säger Arvid.
Han fick en psykologkontakt på Unga vuxna och gick igenom en utredning. 26 år gammal diagnosticerades han med ADHD.
– Det var en sån lättnad. När jag såg mina jämnåriga springa förbi i livet så tänkte jag alltid: vad är det för fel på mig?
”Bernth är verkligen rätt man på rätt plats. Han tar rollen som mentor på stort allvar. Alla behöver en Bernth ” säger Arvid om sin mentor Bernth Brännström i Nästa Steg.
Nu börjar livet långsamt falla på plats. Samtalsterapin har gett honom nya redskap att tackla negativa tankemönster och medicinering har hjälpt.
– Medicinen fungerar som ett extrabatteri, säger han.
Under åren som Arvid kämpade med sitt mående och innan han fick sin diagnos, var han inskriven på Arbetsförmedlingen. Han skickades ut till olika arbetsplatser för att arbetsträna - för att sedan hamna tillbaka på ruta ett, framför en ny handläggare.
– Det var som att simma i djupt vatten utan flytväst. Om man slappnar av så är det kört, säger Arvid.
Vändningen kom när han blev en av deltagarna i Nästa Steg. Han fick en mentor, Bernth Brännström. De lade de mycket tid på att prata om hans arbetshistorik.
— Det var som terapi för mitt arbetsliv. Vi gick in på djupet och försökte reda ut vad som funkade och inte. Jag har inte blivit bemött så förut, säger Arvid.
Efter många samtal började Bernth söka praktikplatser. Arvid arbetstränade på olika platser och sen på Samhall, där han nu har fått ett sommarvikariat.
– Mentorerna har aldrig lämnat mig ensam. De har varit noggranna med att ringa och följa upp och besökte mig på arbetsträningen en gång i veckan. Det hjälpte mig att bli taggad, säger Arvid.
Tror du att det här stödet är något som unga vuxna i din situation behöver?
– Garanterat. I den här hårda arbetsnormen känns det som att man ska tycka att det är pinsamt att behöva hjälp, men sanningen är att många behöver det. I mitt fall hade det gått så lång tid att jag inte visste hur jag skulle söka jobb. Jag har så många luckor i mitt cv. Det är inte attraktivt och då är det ovärderligt att få en kontakt som tar fram en praktikplats.
Arvid Johansson leker med hunden Laika på gården i Sjöbotten. ”Jag har fortfarande svårt för rutiner, att skapa rutiner att följa rutiner och att orka följa dem. Men arbetsträningen har hjälpt” säger Arvid om livet efter adhd-diagnosen.
Arvid går ut med Laika på gårdsplanen. Solen tittar fram bakom molntäcket. Imorgon kvart i sex ringer väckarklockan.
– Det är trevligt att gå till jobbet och känna en stabilitet, att träffa kollegor. Om jag är borta så vet jag att jag fattas, för man har sin plats i gruppen, säger Arvid och ler.