”Det var skönt när jag fick ta av mig stödkrage och stålkorsetten efter tre och halv månad. Nu kan jag försiktigt röra nacken”.
Det var en helt vanligt morgon i oktober då den första hösthalkan slog till. Samma morgon rapporterade Norran om ett flertal olyckor och bland annat Annelies – som förändrade livet för henne på bara några sekunder.
Redan innan Annelie åkte ut ur centrala Skellefteå insåg hon att det var halkigt. Men hon körde i väg norrut för en heldagskurs i Luleå.
Det Annelie minns var att hon hade kört en bit efter E4. I höjd med Boviken eller Kåge kunde hon se en lång bilkö i södergående riktning och en bil som hade kört av vägen som hamnat i mittremsan. Hon såg blinkande blåljus med brandbilar, polis, ambulans och bärgningsbil och att vägen var spegelblank och täckt av is. Hon lättade på gasen och hann skymta en bil en bit framför henne och helt plötsligt hände det oförutsedda, det smällde till.
Det var en stillastående bil på E4 som hon hade kört rätt in i.
— Allt gick så fort. Jag tittade framåt och sen small det. Jag kunde känna hur hela kroppen och huvudet gungade fram och tillbaka, och fattade inte hur jag skulle få stopp. Det bara flimrade för ögonen. Jag kände en otrolig smärta i magen. Sedan rycktes förardörren upp, någon tog av mig säkertbältet och två personer släpade ut mig ur bilen, säger Annelie.
Bilen hade börjat att brinna direkt efter smällen har Annelie fått berättat.
Det handlade om sekunder.
— Det jag minns, är att de släpade mig snabbt efter E4 och det smärtade i magen. De lade mig vid vägen och sedan kom ambulansen snabbt.
— I min värld så kändes det som jag hade hunnit köra längre. Det är som att hjärnan spelar mig ett spratt när jag tänker tillbaka, så jag vet fortfarande inte exakt var olyckan skedde. Det står i anmälan, som en polis skrivit, att det var norr om avfarten till Boviken.
”Jag är så glad att jag har fått hjälp av vänner och familj med hundarna”.
På akuten kunde de konstatera att Annelie hade många svåra skador som hål i tarmen, fraktur i nacken, bröstryggen, i kota L5, i bröstbenet, brott på högra nyckelbenet och en ihoptryckt disk i ryggen. Hon fick tillbringa fyra dagar på intensiven.
— Jag kommer fortfarande ihåg hur ont jag hade. Jag fick panik när jag fick alla kramper och kunde inte andas för att jag även hade sprickor i revbenen.
Femte dagen hamnade hon på kirurgen/ortopeden och vid den tidpunkten kunde hon berätta vad hon hade skett på olycksplatsen – men nu är det bara små fragment som hon minns efter olyckan.
”Jag har sovit på höger sida två månader så jag fick liggsår”.
— Efter några dagar kunde jag med hjälp sätta mig på sängkanten och jag behövde hjälp med allt. Det var tufft men jag är ganska tjurig, säger Annelie och skrattar.
Efter 15 dagar var det dags att åka hem. De första veckorna sov Annelie mest och kunde knappt röra sig. Hon flyttade bara sig mellan sängen och soffan. Annelie hamnade i en bubbla och allt kändes helt overkligt med det nya normala att inte kunna röra sig och inte vara en aktiv människa.
— Jag har tur att mamma Gudrun kunde flytta hos mig och jag har haft stor hjälp av mina söner Casper och Riwer. Jag har även tre greyhoundhundar som mina goda vänner har hjälpt mig med att motionera så jag är så tacksam.
Nu är Annelie på väg tillbaka och hoppas på att kunna bli fri från smärta och kunna leva ett aktivt liv som före olyckan. Hon har fortfarande känselbortfall på flera ställen, bland annat i nacke och höger arm. Nu börjar hon så smått kunna röra nacken och har varit på sitt första sjukgymnastikbesök.
— Det känns så overkligt att det hände mig, jag har försökt vara positiv. Jag hade verkligen änglavakt.