Norran träffar Anders Bergkvist, frun Britt-Marie Markström Bergkvist och dottern Linda Eriksson på Valborgsmässoafton. Anders lämnade lasarettet för nio dagar sedan och nu sitter vi vid köksbordet i deras bostad på Älvsbacka. Anders sitter i rullstol och håller på att rehabilitera sig efter den turbulenta sjukdomstiden som höll på bli hans död.
– Det är skönt att äntligen ha fått komma hem, säger Anders.
– Vi är så glada över att han är hemma. Vi trodde ju inte att han skulle överleva det här, berättar frun Britt-Marie samtidigt som ögonen tåras.
I dag firar de sin 16-åriga bröllopsdag.
– Jag sa till Anders att han måste bli frisk till vår bröllopsdag och nu sitter han här hemma med oss. Det känns helt underbart, säger hon.
Anders har varit nedsövd flera gånger och minns inte så mycket från tiden på lasarettet. Det är ungefär de tre senaste veckorna som han kommer ihåg. För de anhöriga har den här tiden varit fruktansvärd.
Dottern Linda Eriksson har bott hos sin mamma Britt-Marie under tiden som Anders varit inlagd på sjukhuset. Sonen Nicklas Nilsson har även varit med och stöttat en hel del.
– Som anhöriga har vi inte erbjudits något stöd alls för vår egen del från sjukvården. Det tycker jag att vi borde ha fått direkt Anders blev inlagd på IVA, det här har varit otroligt tungt att hantera. Det är tur att vi har haft varandra i alla fall, men det är ju inte alla som har det. De senaste månaderna har vi bara hållit ihop och kört på. Det är först nu då han tillfrisknat och fått komma hem som luften helt gått ur en och man känner hur slut man är, berättar Britt-Marie.
Det var måndag den första februari som Anders åkte in på akuten där det konstaterades att han insjuknat i covid-19. Han blev därefter hemskickad. På fredagen blev han sämre och lades in på medicinavdelningen med syrgas och dropp. Dagen därpå försämrades han ytterligare och förflyttades till IVA. På söndagen blev han sövd och lagd i respirator.
En vecka efter Anders konstaterats med covid-19 försämrades läget ytterligare och han var för dålig för att vårdas på IVA i Skellefteå, Anders djupsövdes därför för att flygas med helikopter till NUS i Umeå.
I Umeå blev läget kritiskt och Anders tvingades ligga i bukläge 16 timmar per dygn för att kunna andas bättre. Ett par dagar senare drabbades han av dubbelsidig lunginflammation, njurarna började svikta och lungorna var ordentligt skadade.
– Mitt i allt det här insjuknade även jag i covid-19. Läkarna uppmanade oss nu till ett videomöte då de inte visste om Anders skulle överleva, säger Britt-Marie.
I mitten av februari opererades ett rör in i halsen för respiratorn, men det blev problem med det och blödde mycket ur halsen. Läkarna provade att bränna med silvernitrat. Ett par dagar senare drabbades Anders av en allvarlig infektion i blodet. Förutom njursvikt hade Anders fått problem med levern. Det fortsatte att blöda ur halsen och munnen. Läkarna gjorde en ny bränning och vissa kärl i halsen behövde sys.
– Jag hade kontakt med sjuksköterskorna minst två gånger per dag, morgon och kväll, för att få höra hur läget var med Anders och meddelade sedan vidare till alla andra anhöriga. Jag är enormt tacksam för det fina bemötande jag fick från sjuksköterskorna och det tålamod de visade då de informerade mig om allt jag frågade om, berättar bonusdottern Linda.
Anders hade hög feber som inte ville gå ner och läkarna kunde inte ge honom Alvedon på grund av problemen med levern. Läkarna provade istället med kylplattor och kyltäcke.
Efter två veckor på IVA i Umeå flögs Anders tillbaka till IVA i Skellefteå under djupsövning. Efter två ytterligare veckor på IVA i Skellefteå förflyttades Anders till ortopeden 4. Tre dagar senare hittade personalen honom medvetslös, han flyttades då tillbaka till IVA och blev sövd och lagd i respirator. Två dagar senare drabbades Anders återigen av en dubbelsidig lunginflammation.
Efter en och en halv vecka på IVA i Skellefteå flyttades Anders till medicin 6. Där fick han feber igen efter två dygn och flyttades tillbaka till IVA.
– Läkaren på IVA ringde mig klockan 23 och berättade att Anders var kraftigt försämrad och inlagd på IVA igen. Syresättningen var riktigt låg, trots 15 liter syrgas och blodtrycket var väldigt lågt. Läget var extremt skört och läkarna gav oss inget hopp. De berättade att Anders inte skulle överleva en vända till i respirator och att de bestämt sig för att inte ge några som helst upplivningsförsök, då läkarna bedömde att han redan gått igenom för mycket, berättar Linda.
På IVA fick Anders vätska, antibiotika och extra blodförtunnande för att dra ihop blodkärlen. Han fick även en NIV-mask med syrgas och man genomförde en ny lungröntgen.
– Läkarna var otroligt pessimistiska när de såg bilderna från lungröntgen. Hela höger lunga var förstörd och Anders andades bara med vänster lunga, som hade fula förändringar och där vävnaden var inflammerad.
Vid midnatt fredag den 26 mars fick de anhöriga komma för att säga adjö till Anders.
– Läkarna sa att om Anders ska överleva så måste han göra det utan respiratorhjälp, men att vi måste förstå att han knappt har någon chans. Att Anders kämpat länge och tappert, men att kroppen bara orkar till en viss gräns, säger Linda.
Då två månader hade gått sedan Anders insjuknade lades han in på medicin 3. Efter tre veckor där förbättras Anders läge och den 21 april fick han komma hem. Då hade han vårdats i 75 dygn och varit inlagd på fem olika vårdavdelningar.
– Det har varit fruktansvärt att som anhörig inte kunnat göra någonting, man har känt sig maktlös. I det kritiska läge han varit i har det varit hemskt att inte kunna träffas, utan bara se honom via videolänk en gång i veckan, berättar Britt-Marie.
Anders berättar att han hade svårt att äta under sjukhustiden. Smaken förändrades av coronainfektionen och han gick ner mycket i vikt.
– Allt jag åt smakade väldigt salt. Det fanns bara en sak som jag var sugen på att äta och det var köttbullar, mos och lingonsylt från Big Smajl. Lingonsylten gör att den salta smaken minskar, säger Anders.
Dottern Linda kom dagligen till sjukhuset för att leverera denna måltid till honom. Anders är tacksam över all den vård han fått från anhöriga och från sjukvårdspersonalen. Nu rehabiliterar han sig hemma på egen hand, och med hjälp av Britt-Marie, för att kunna lära sig gå igen.