Michael Norlund skickar iväg en genomskärare förbi Stefan Hansson och övriga i Ystads försvar under finalen.
Här följer historien om ett kamratlag som mot alla odds tog sig till final i Kronprinsens pokal – en turnering som funnits sedan 1914 – ett SM för gymnasieskolor.
Skellefteås plats i den långa turneringshistorien togs av ett gäng killar på Nordanåskolan. Ett gäng som bröt ned motstånd från Umeå, Lycksele, Haparanda, Bollnäs, Gävle, Avesta och Kärrtorp på sin väg till finalen i och mot Ystad.
Ett gäng inspirerat av den engelska ligafotbollen som visade på Tipsextra på lördagarna. På ett café i centrala Skellefteå sitter Roger Jonsson och Thomas "Linge" Lindgren och minns tillbaka.
– Det var ett engelskinspirerat lag. Vi hade ställt upp nummermässigt efter Englands standard. Högerback nummer 2, vänsterback 3 mittbackar 5 och 6, defensiv mittfältare 4 och så vidare. Sedan hade vi sytt upp tröjor med runda engelska siffror också. Och byxorna efter Chelseamodellen med revär och en stor fet siffra, säger Roger.
Med böjt huvud lämnar lagkaptenen Roger Jonsson Ystads idrottsplats efter finalförlusten med 2-1.
Det är 50 år sedan laget charmade fotbollssverige. Och i november träffade nästan hela laget. Det var bara Lorentz Stålberg, Jörgen Stenlund, Stefan Lundqvist som fattades av de 14 som var med. Och finalförlusten mot Ystad, 1–2, satt fortfarande i.
– Jag tror att vi var bäst i Sverige. Men på något sätt föll alla ihop i finalen, Roger.
– Vi försökte hitta orsaker när vi träffades, säger Linge och skrattar.
Några saker har man kommit fram till.
– Alla flög för första gången i sitt liv. Skulle vi flyga? Det var spännande. Det tog sex timmar innan vi kom ner. Vi landade i Övik och överallt innan vi kom fram. Så vi hade lite dålig uppladdning, säger Linge.
– Sedan var det långt uppehåll innan finalen. Vi fick träna en gång med Skellefteå AIK. Under den pågående processen under hösten spelade vi bara matcher. Vi hade bara en träning på Nordanåplätten, men vi spelade ihop laget på matcherna, säger Roger.
Laget som slog Kärrtorp. Övre raden fr v: Robert Tedestedt (lagledare), Roger Jonsson, Lorentz Ståhlberg, Lennart Gustafsson, Michael Norlund, Conny Karlsson och Sven-Erik Wiklund.
Undre raden fr v: Jan-Anders Sundberg, Stefan Lundqvist, Thorbjörn Hedlund, Berndt Hällgren, Thomas Lindgren, Jörgen Stenlund och Håkan Lindqvist.
Det var ett blandat lag. Spelare från Burträsk, Hjoggböle, Ostvik, Skelleftehamn, Norsjö och Drängsmark fanns med. Men det var ett väloljat piano som gick in på planen.
– Vi hade två bänknötare. Ostvikspajken, Stefan Lundqvist och Hjoggbölepajken, Lennart Gustafsson, fick inte en sekund. Men de var glada ändå. De fick istället spela i B-laget i DM – som vi också vann, säger Linge.
Dagens Nyheter höll i turneringen och bekostade bland annat resorna.
– Det blev en större grej ju längre vi kom i turneringen. Men det som sitter fast mest i minnet är matchen mot Kärrtorp där vi vann med 6–0. Det var ett Stockholmslag med tre juniorlandslagsmän. Thom Åhlund var den stora stjärnan. Det var en tung seger.
Matchhjältarna Roger Jonsson och Michael Norlund blir burna av lagkompisarna efter segern mot Kärrtorp.
Det var från början Roger som skötte allt.
– Arne Sjöström, som var gympalärare på Nordanå, visste att jag spelade i AIK och bad mig ta ut ett lag. Robban Tedestedt var inte med från början – men när vi gick långt var Robban nyfiken och vi tog in honom som lagledare. Han tog över och fixade allt. Han är en fixare av stor rang, säger Roger.
Det var också Tedestedt som drog ihop återträffen efter 50 år.
– Men jag och Robban snackade ihop oss om vilka skulle vara med då. Första matchen spelade jag, Michael Norlund och Berndt Hällgren på mitten och alla tre var djävulskt offensiva och ville styra spelet. Det blev ett tomrum bakåt och då satte vi in Lorentz Stålberg, prästen från Drängsmark, som sweeper på mittfältet i nummer 4 rollen, och jag tog mig en fri roll där jag kunde göra hur som helst.
– Och det blev ett lyckodrag, säger Linge.
Jörgen Stenlund avlossar stora kanonen mot Bollnäs. Nordanå vann med 2–0.
De ser kompisskapet som det stora framgångsreceptet.
– Vi var lite som Islands VM-framgång och som Leicesters Premier League seger. Det var en otrolig sammanhållning. Vi trivdes både på och utanför plan. Vi hade ju jäkla roligt.
Sedan var det också ett hemligt vapen.
– Tobbe Hedlund hade ju en brunrutig väska med sig. I den väskan hade han en bandspelare modell äldre. Och i den fanns ett band som vi laddade upp med. På återträffen försökte vi återskapa det och kom fram att det var mest meslåtar. Det var Lasse Berghagens "En kväll i juli" bland annat. Det var "goselåtar". Det kändes konstigt när vi återskapade det där – men det var rutin. Däremot avslutade vi alltid med Rolling Stones Honky Tonk Women för att vi skulle få någon puls.
Berndt Hällgren jublar efter sitt mål som betydde 5-0 mot Kärrtorp. Lorentz Ståhlberg väntar med stora kramen.
Ju längre laget gick - desto mer ökade intresset.
– Rektor Toreman tyckte det var lite häftigt och blandade sig i. Alla elever fick ledigt för att se semifinalen mot Kärrtorp på Norrvalla. Det var cirka 1 000 personer på matchen, säger Linge.
Norran skrev mycket. Det var reportage om varje match.
– Det var roligt att se hur det ökade. Det började med en liten spalt och sedan blev det mer och mer plats.
Laget träffades för 30 år sedan, 1991, och då spelade de faktiskt en match mot ett hopplockat Skelleftelag. Det var inte aktuellt denna gång.
– Men det gick grymt snabbt att komma in i det igen. Det var precis som det var igår. Vi började med att fika på Nordanå. Efter knappt fem minuter var det ett jäkla surr och alla berättade vad de hade gjort i sitt liv.
Återträffen 2021, plåtad på Nordanåskolans gårdsplan.
Övre raden fr v: Robert Tedestedt, Roger Jonsson, Lennart Gustafsson, Michael Norlund, Conny Karlsson och Sven-Erik Wiklund..
Undre raden fr v: Jan-Anders Sundberg, Thorbjörn Hedlund, Berndt Hällgren, Thomas Lindgren och Håkan Lindqvist.
Naturligtvis togs en lagbild.
– Alla skulle stå på samma plats som för 50 år sedan. Och Håkan "Häke" Lindqvist som skulle stå på huk på nedre raden sa att han varken skulle kunna komme ner eller upp – men vi tvingade honom. Och blev det flera omtag så han fick kliva upp och ner flera gånger, säger Linge och skrattar igen.
Det blev frågesport och sedan gick gänget och såg hockey tillsammans. Sedan blev det mer surr.
– Då dök det upp en massa andra minnen.
Minnen kan dock försvinna på 50 år och det var ett litet pussel att lägga.
– När Robban gick igenom match för match var det matcher man inte kommer ihåg, säger Roger.
– Matchen mot Haparanda som vi vann med 7–1. Var jag ens med i den matchen?, säger Linge.
– Den kommer jag ihåg jättemycket av. Men däremot matchen mot Gävle. Vi vann med 6–1 och jag minns ingenting. Konstigt, säger Roger.
Robban kanske har hittat på allt detta?
– Allt kanske är en konspiration egentligen. Nä, en del kommer ihåg vissa saker - andra annat. "Häke" kom inte ens ihåg att vi flög, säger Linge och skrattar igen.
Jörgen Stenlund i matchen mot Avesta. Michael Norlund, Roger Jonsson och Berndt Hällgren syns i bakgrunden.
Frågan är om det drogs upp riktlinjer för en återträff om 30 år?
– Nä, vi kom fram till att det blir i femårsintervaller från och med nu. Det är otroligt kul och se hur man kan komma ihop som ett gäng så fort igen. Men en del av framgången var att man trivdes och att man fortfarande trivs, säger Linge och fortsätter:
– Några av oss träffas ju regelbundet. Men trots att man inte träffat någon på 50 år har vi har inte tappat bort varandra. De här killarna har alltid funnits med.