David Lindgren som programledare för melodifestivalen.
Artisten David Lindgren säger att han har uppträtt tillsammans med Lasse Berghagen på olika tillställningar även om de aldrig gjorde någon turné ihop.
– Det har varit olika smågig och företagsgig tillsammans. Jag har träffat honom ganska mycket genom åren.
Lasse Berghagen är en artist som David Lindgren kan känna igen sig i eftersom de båda varit programledare, artister och underhållit på en bred front.
– Han har varit väldigt inspirerande för mig. Han är en otrolig underhållare och han kommer att bli väldigt saknad.
Han berättar att Lasse Berghagen ringt honom två till tre gånger under karriären.
– Han var väldigt fin. Ibland när jag har varit på tv har han ringt till mig efteråt och sagt att jag är duktig och att jag gör ett bra jobb, trots att vi inte kände varandra så bra. Det har betytt väldigt mycket för mig. Det är också ganska ovanligt att man är så givmild som artist och det tycker jag är så fint.
Vad tar du med dig från hans låtskatt och hans artisteri?
– Det första som dyker upp är "Teddybjörnen Fredriksson" som har funnits med mig hela livet. Och sedan var han också väldigt mycket allsångsledaren för mig.
– Han var alltid full av uppmuntran och hade aldrig ett ont ord att säga, säger Tommy Körberg.
Tommy Körberg, som ursprungligen är från Norsjö, berättar att deras vänskap gick tillbaka till 1969 när han vann melodifestivalen med "Judy min vän". Lasse Berghagen och Benny Andersson stod bakom bidraget "Hej clown" framförd av Jan Malmsjö.
– Vi fick samma poäng och efter en omröstning vann slutligen jag, säger han till Norran.
Han berättar att de har umgåtts och att de bodde grannar på Sibyllegatan i Stockholm. Då träffades de alltid på Östermalmshallen och diskuterade vad de skulle äta för kvällen.
– Vi har vetat detta med hjärtat ganska länge men hoppades att det skulle gå väl, säger han.
Tommy Körberg säger att Lasse Berghagen skrev väldigt bra vardagspoesi, vilket är svårt. Beppe Wolgers hade samma talang, liksom Thore Skogman, som hade några jättefina ballader, fortsätter han.
– Det är jag som lurade på Lasse den blå kavajen. Jag sa att "jag har sett en jävligt fin blå kavaj som skulle passa dig". Han gick dit och tittade på prislappen och sa "vad dyr". Men han köpte den och hade den sedan på Allsången, och därför borde den ju ha varit avdragsgill.
Har han lärt dig något musikaliskt?
– Nej, det kan jag inte säga. När han höll på som värst höll jag redan på med gruppen Solar plexus på 1970-talet.
De båda artisterna rörde sig åt olika håll musikaliskt och han säger att den enda likheten de har är att de var olika.
– Han skrev väldigt enkelt och folkligt medan det för mig är mer komplexa ackord. Även om låten "En kväll i juni" börjar i moll och sedan går över i dur.
De två artisterna har verkat sida vid sida genom åren men enligt Tommy Körberg var där aldrig någon konkurrens.
– Han var alltid full av uppmuntran och hade aldrig ett ont ord att säga. Han är några snäpp vänligare än jag i jämförelse.
Pär Wiksten, sångare i "The Wannadies" berättar att han träffade Lasse Berghagen några gånger.
– Det mest minnesvärda var när han sträckte ut sina långa ben när jag och Love Antell lunchade på Tennstopet. "Snackar ni musik, grabbar?" sa han.
Han berättar att det blev ett par timmar med fantastiska historier.
– När hans taxi kom sträckte jag fram handen och sa: "underbart trevligt som alltid". Han tittade på mig, log och sa: "Res dig upp din korte fan. Det är selfie-time!" Varm i hjärtat och rolig som satan!
Selfie med Pär Wiksten, Lasse Berghagen och Love Antell.
Bandets tidigare trummis Gunnar Karlsson, som var arrangör på Stadsfesten 2005, minns en fantastisk människa.
– Han fick igång publiken så det bara sjunger om det. Han var som ett väsen som far runt och var en människa som får med sig all publik. Det är otroligt tråkigt det som hänt, säger han.
– Det är otroliga minnen och han var en fantastisk man och otroligt trevlig. Sedan har han en låtskatt som heter duga och det var fantastiskt att få ha honom här.
Skelleftebördige Peter Wiklund var kapellmästare till en julshow som hölls med Lasse Berghagen under en månad i Lycksele för några år sedan.
– Vi gjorde fyra helger och det är ett väldigt roligt minne. Han hade alltid en historia att berätta och att varje kväll där få starta med pianointrot på "Teddybjörnen Fredriksson" – det trodde man inte när man var tre år gammal och sjöng den.
Eftersom Lasse Berghagen spelat med riktigt stora musiker så fick "man inte fick klanta till det", fortsätter han.
– Men han är så otroligt lätt att jobba med. Vi spelade också tillsammans på Örebro slott där han uppträdde på samma fest. Han gick alltid fram och hälsade på alla. Det spelade ingen roll om det var en ljudtekniker eller Carola Häggkvist. Han var en väldigt, väldigt charmig människa.
Han berättar att han skickade ett sms till Lasse Berghagen när han var inlagd på sjukhus men att han aldrig fick något svar.
– Någon dag senare stod det att han är nedsövd. Han var en kämpe men det är som det är, säger han.
– Han var en otroligt varm människa och det tror jag att hela Sverige känner och att det är sorg i dag.
Skelleftebon och den tidigare skivbolagsdirektören Hans "Berka" Bergkvist berättar att de turnerade tillsammans när han jobbade som "roadie" åt honom på 1960-talet i folkparkerna i Sverige och i Finland.
– Det var Lasse, jag och gitarristen Bo "Blixten" Dahlman. Jag körde ljudet och bussen och vi hade väldigt kul en sommar.
Han minns honom som en vansinnigt rolig, trevlig och empatisk person och att de har haft kontakt och setts då och då.
– Våra vägar gick åt skilda håll men när vi sågs så skrattade vi tillsammans. Vi träffades den sista gången då han var här på en julgala på arenan i Skellefteå, säger han.
– Publiken var med på noterna och Lasse var så omåttligt populär.
Lasse Berghagen var väldigt folklig och alla låtar han sjöng kände alla igen – som "En kväll i juni" och "Teddybjörnen Fredriksson", så det var säkra kort, fortsätter han.
– Jag saknar honom som person. Han var en otrolig människa och jag förstår att han var omtyckt av hela Sverige. Alla gillade Lasse. Han var snäll, bråkade aldrig. Det finns bara goda vitsord om honom nu. Alla älskar honom, säger han.
– Det gick så fort. Vi visste att han var sjuk men tänkte att han kanske klarar sig. Plötsligt är han borta och det känns tungt.