Jonas Fjellström är en av åklagarna som arbetar med barnärenden i Västerbotten.
Under de senaste tre åren har i snitt 375 anmälningar om våld mot barn kommit in till polisen i Västerbotten per år. Ungefär en tredjedel gäller Skellefteområdet. Drygt 80 procent av anmälningarna om våld leder till en förundersökning. Ett fåtal fall går till åtal. Enligt socialnämndens ordförande Iosif Karambotis (S) händer det någon gång i månaden att socialnämndens utskott tar beslut om att omhänderta barn enligt lagen om vård av unga, LVU.
Fallet som Norran tittat på finns i en dom i kammarrätten. Mamman överklagade att barnen omhändertagits och placerats i familjehem. Hon fick avslag.
Barnens situation uppmärksammades i maj i år av myndigheterna då det äldsta barnet, i lågstadieåldern, berättade för polisen att mamman slagit henne. Enligt socialnämndens utredning skulle det exempelvis ha skett då hon var sen hem från skolan eller hade lekt med kompisar.
Flickan bestraffades på olika sätt, exempelvis genom att hon inte fick äta, sova eller gå till skolan. Skolan ska också ha reagerat på att hon åt väldigt mycket skollunch och reagerade starkt på höga ljud.
Flickan omhändertogs direkt. En knapp månad senare omhändertogs även de yngre barnen under tumultartade former när mamman skulle tas med till psykiatrin. Poliserna noterade under de två timmar de var i hemmet att det rådde brist på mat, kärlek och uppmärksamhet från mamman.
Hon försvarade sig med att hon kände ångest för att förlora sitt barn. Mamman förnekade att hon varit våldsam mot sina barn och ansåg att de har fungerande rutiner hemma. Hon ansåg även socialnämnden ljög om missförhållandena i hemmet.
Det öppnades även en förundersökning om misshandel gentemot flickan, men den lade ned eftersom mamman nekade till allt. Samtidigt ansåg kammarrätten att barnen utsatts för misshandel och att flickan lämnat trovärdiga uppgifter. Det förstärktes även av iakttagelser av familjehem, skola och polisen. Kammarrätten ansåg att det fanns en påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skadades på grund av misshandeln och brister i omsorgen. Mamman ville inte frivilligt släppa barnen och då gick rätten på socialnämndens linje – för att garantera en trygg och säker miljö.
Det var socialnämnden i Skellefteå som tog beslutet om omhändertagandet och enligt ordförande Iosif Karambotis är omsorgsbrister den vanligaste anledningen till att de fattar beslut om att omhänderta barn. Det handlar till exempel om att föräldrar inte tillgodoser barnens behov när det gäller hygien, mat och kläder.
– Ibland handlar det också om våld eller en kombination.
Hur är det att ta dessa beslut?
– Ja, gud alltså, det är bland det värsta jag mött som ordförande. Det är svåra beslut att fatta. Ibland har vi sammanträden där de som berörs av beslutet får framföra sin åsikt, både barn och föräldrar. När man får höra vad som pågår är det inte ovanligt att man blir gråtfärdig. Men vi måste vara professionella och fatta bra beslut och ta den tid som behövs. De är viktigt att alla känner sig trygga med beslutet. Om vi har minsta tvekan måste vi stanna upp och fundera mer – vi landar alltid i ”vad är barnets bästa?”.
Vanligtvis får utskottet en utredning från socialsekreterare, som de kan basera sitt beslut på. Men det händer att beslut måste tas ännu snabbare, mitt i natten och då är det ordförande som får ta det. Ibland tittar de även på polisutredningar.
– Vi har fokus på det och lagstiftningen förstås. Särskilt allvarligt är det om det förekommer våld eller om föräldrarna har ett pågående missbruk.
Men varje fall bedöms för sig. Finns det missbruk hos föräldrarna, men de får behandling och följer planer, kan bedömningen bli en annan.
När det gäller misshandel så uppmärksammar de både fysiskt och psykiskt våld, men medger att det kan vara svårt att bevisa.
I det aktuella fallet väcktes aldrig något åtal på grund av misshandeln. Ord stod mot ord. Men hur kan det komma sig att det barnet berättade räckte för ett omhändertagande, men inte för att väcka åtal? Och vad behövs egentligen för bevisning?
– Att ord står mot ord räcker aldrig. Hur trovärdig målsäganden än är och hur otrovärdig den tilltalade är. Och få medger att de slagit sina barn, säger Jonas Fjellström.
Poliserna Camilla Höglund och Agneta Sundbom, som arbetar med barnförhör, säger att de oftast upplever barnen som trovärdiga, men det räcker inte alltid när man ska lagföra människor. De poängterar samtidigt att det är viktigt att förhålla sig objektivt och vara öppen för alternativa hypoteser.
– Socialtjänsten har helt andra beviskrav, säger Jonas Fjellström.
Det finns också flera problem med barnförhör. Barn kan sällan berätta på ett sätt som en domstol kräver, de kan sakna vokabulär och de har svårt att precisera när något har hänt.
För att väcka åtal krävs därför även annan stödbevisning, vilket också kan vara svårt att få fram.
– Våldet sker oftast i slutna rum, men det är bra om det finns vittnen. Vuxna kanske skulle ringa en kompis eller fly ut från lägenheten eller ringa polis – barn gör det sällan. Om de berättar för en vuxen har det kanske gått lång tid och de beskriver det som hänt i allmänna ordalag, säger Jonas Fjellström.
Barn skäms också över skador och döljer dem.
– Det är heller inte alltid det finns. Rodnad eller blånad kan ha försvunnit. Det är sällan de har allvarliga skador som blir permanenta.
Han tillägger:
– Dessutom är de enormt lojala till föräldrarna och oroar sig för att de ska hamna i fängelse. ”Kommer pappa att hamna i fängelse nu?” är en vanlig fråga jag får.
Camilla Höglund och hennes kollegor är tydliga med vikten av att anmäla om man tror att någon far illa. Även om det inte alltid går att åtala så finns det ärenden som lett till fällande domar.
Poliser och åklagaren är märkbart frustrerade.
– Det är fruktansvärt sällan det blir åtal. Jag tror allmänheten skulle bli förvånad över vilket stort problem det här är i samhället. Det skulle bli mörkrädda om de visste vad som görs mot barn här i samhället och om de kände till alla sexualbrott mot barn. Och ändå är det troligtvis lite som kommer till vår kännedom och ännu mindre som man får läsa om i media, säger Jonas Fjellström
– Därför är det också viktigt att vi samarbetar med socialtjänsten. Det vi utreder kanske inte alltid räcker till åtal, men det kan räcka till att skydda barnen, säger barnförhörsledare Camilla Höglund.