Maryam Kavoosi kan inte återvända till Iran. "Jag vet hur de som bor i landet lider, då kan jag inte resa dit på semester".
Maryam Kavoosi växte upp i Iran med två systrar och tre bröder. Hennes pappa hade studerat i USA och jobbade som meteorolog på en amerikansk militärbas i Teheran. Han var en modern man som inte gjorde någon skillnad på sina barn.
– Det var viktigt för honom att också vi flickor studerade och "blev något". Han var före sin tid, säger Maryam.
Pappan ville gärna att något av barnen skulle bli läkare då han själv saknat den möjligheten, men så blev det inte. Maryam studerade ekonomi. Däremot är hennes dotter Ghoncheh läkare idag.
– Hon uppfyllde sin morfars dröm och det känns jättefint, säger Maryam.
70-talets Iran var ett land som på ytan var modernt och progressivt, men som dolde korruption och djupa orättvisor.
– Hemma diskuterade vi politik, läste böcker och tidningar och var medvetna om vad som hände. Vi såg fattigdomen, och hur de som var en del av systemet gynnades. Revolutionen 1979 gav hopp om demokrati och en bättre framtid. Men revolutionen stals ifrån oss.
I stället för demokrati införde Khomeini stränga sharialagar i islams namn och kvinnor tvingades bära slöja.
– Det var bara början, sedan ändrades reglerna. Kvinnor fick inte bli domare till exempel, våra hjärnor ansågs inte utvecklade för sådant. Vissa tyckte att det var rätt, så folket delades i två delar.
Förutom att det blev omöjligt för regimkritiker att få jobb, tog regimen till brutala metoder för att slå ner motståndet. Maryam säger att det som sker i Iran i dag bara är en fortsättning på något som pågått sedan dess, i större och mindre skala. För Maryams make Majid blev det till slut så farligt att han blev tvungen att fly, utan att meddela familjen.
Maryam Kavoosi säger att det som sker i Iran i dag är en fortsättning på något som pågått sedan revolutionen 1979.
– Efter två veckor ringde Majid från Turkiet och sa att han var på väg någonstans där vi kunde börja om. Han visste inte var han skulle hamna.
Året var 1990, och platsen Majid kom till var Lövånger. Efter två år kunde Maryam komma efter med barnen som var sju och fem år gamla.
– När vi kom hit fick barnen en miljö som tog emot dem, som var frodig. Vi hade ryckt dem från rötterna och det var viktigt för oss att de fick rota sig här. Vi kände att allt var möjligt. Vi ville lära oss språket, leva ett aktivt liv och bestämma själva. Det var bara att tuta och köra och det har vi gjort.
Maryam och Majid jobbar båda två på Leab i Lövånger. De kände sig välkomna från första början och fick god hjälp av Lövångerborna att komma in i samhället.
– Vi trivs och saknar inte Iran. Men jag saknar mina systrar. Så svensk blir man aldrig att man kommer någon så nära som en syster, säger Maryam.
"När vi kom hit fick barnen en miljö som tog emot dem, som var frodig", säger Maryam om Lövånger.
Sonen Esan och dottern Ghoncheh är utflugna sedan länge med jobb och egna familjer. I Sverige har de fått samma rättigheter och möjligheter, men Maryam menar att det finns annat som också styr barnens framtid.
– Jag har andra glasögon än mina barn, jag ser orättvisor, och jag undrar: är vi verkligen lika? Har han förstått din värld? Det handlar inte om vem som tar hand om disken, utan om grundvärden. Respekterar han dig just nu? Männen ska stå bredvid oss. En pappa ska vara rättvis, och göra dig medveten om vad du är värd och att du kan bli vad du vill. Det stoppade pappa i huvudet på oss. Att vara stark och stå emot.
Maryams ögon fylls av tårar när hon pratar om sin pappa. Han lever inte, men hennes mamma är 88 år och bor kvar i Iran. Hon har hälsat på ett par gånger i Sverige men Maryam har aldrig rest tillbaka till sitt hemland.
– Det kan jag inte. Jag kan inte vara tyst och låtsas. Jag vet hur de som bor i landet lider, då kan jag inte resa dit på semester. Mamma vill att jag ska komma, men då påminner jag henne om att det var hon och pappa som lärde oss barn att inte hålla tyst om orättvisorna i samhället.
Maryam Kavoosi kom till Lövånger 1992. "Det var bara att tuta och köra och det har vi gjort", säger hon.
Maryam följer händelserna i Iran och känner ett hopp om att förändring är på gång. Hon har sett en skillnad i omvärldens engagemang och tror att det har stor betydelse.
– Vanligt folk reagerade, riksdagsmän reagerade, kända personer och massmedia reagerade: vad gör ni med kvinnor? Regimen backade faktiskt, och en vacker dag kommer det att bli annorlunda. När människor når en punkt då de inte har något att förlora, de har inget liv att vara rädda om, då spricker tryckkokaren. Orättvisa kan aldrig segra.