Saga Burman (t.v) gestaltar avsky medan Fia Larsson är rädd mest hela tiden.
Teatereleverna i årskurs 1 var inte speciellt gamla när Berättarfestivalen hade premiär, men nu – tio år senare – är de själva en del av den.
– Utan berättande hade inte människorna kommit vidare. Genom att berätta lär man av varandra, säger Saga Burman, som i den här föreställningen gestaltade avsky.
Det var nämligen känslorna som var i fokus och eleverna hade själva valt ut vilka som skulle rymmas i föreställningen.
– Vi tog reda på grundkänslorna och utgick från dem. Sedan bestämde vi vilka vi ville spela och så lottade vi, så att alla fick något som de ville ha, säger Fia Larsson.
Föreställningen vänder sig i första hand till barn från tio år och uppåt och målet är att visa att ingen är ensam om att känna sig glad, ledsen eller rädd.
Therese Jonsson, Saga Burman, Tilda Eriksson, Elisabeth Zellman och Fia Larsson i en föreställning fylld med känslor.
– Det är okej att känna alla känslor och alla är rädda för något, säger Fia Larsson.
– Vi behöver alla känslor för att bli hela och kompletta människor. Känslor är med för att hjälpa oss i livet. Alla känslor är viktiga, säger teaterläraren Ylva Schönfeldt.