Renskötare Peder Lundberg.
Det är en av sommarens varmaste dagar och vid Fårbäcken utanför Malå gör renarna vad de kan för att hitta lite svalka. Med sina kalvar i släptåg har vajorna sökt sig till en liten tjärn där vattnet och vindarna gör dagen lite mer behaglig.
Vid en skogsbilväg några hundra meter därifrån håller Peder Lundberg på att lasta och spänna fast lastpallar på flaket. Snart börjar kalvmärkningen och då väntar många och långa nattliga arbetspass.
Peder Lundberg har varit aktiv i renskogen i tio-femton år. ”Men egentligen har jag hållit på med det här sedan jag föddes mer eller mindre.”
Att vara renskötare kan vara ett hårt arbete på många sätt. Ändå vill inte Peder kalla det ett yrke.
– Det är en livsstil. Man föds in i det här. Farsan höll ju på, då blir det att man fastnar för det, säger han.
Frihet
Visst har Peder arbetat med annat också. I ungdomen jobbade han i gruvan. Men för honom finns det inget som går upp emot livet i renskogen.
– Det här är friheten. Du är dig själv, du får vara ute i skog och mark året runt. Jag kan inte se något bättre.
Peder är med i Malå sameby, en skogssameby som är beroende av vidsträckta skogsområden. En del av marken finns söder om Skellefteälven mellan Bastusel och Slagnäs, där stora delar också är utpekat som riksintresse för rennäringen.
Det är vindkraftparker, det är gruvor, det är infrastruktur, det är samhället, det är bönder, det är rovdjurstrycket. Vi håller på att vara så trängda från alla olika håll.
Därför känns det som en stor lättnad att Vattenfall nu verkar ha bestämt sig för nordliga alternativet när man ska bygga den nya kraftledningen.
– Vi påverkas oavsett. Men inte i samma utsträckning. Ur vår synpunkt blir det mycket, mycket bättre, säger Peder.
Snabbare vandring
En sydlig dragning hade inneburit att samebyn hade förlorat mark. Dessutom hade en kraftledningsgata skyndat på renarnas naturliga vandringar och gjort att de förflyttat sig från ett område till nästa alldeles för fort.
Peder Lundberg mår som allra bäst när han är ute i skogen med renarna.
Men framförallt hade kraftledningen varit ännu ett ingrepp i raden som trängt tillbaka en näring som funnits i området sedan urminnes tider. Nu känner Peder att det får räcka:
– Det är vindkraftparker, det är gruvor, det är infrastruktur, det är samhället, det är bönder, det är rovdjurstrycket. Vi håller på att vara så trängda från alla olika håll.
Han beskriver Norrbotniabanan som nästa käftsmäll. När den byggs kommer den att kapa bort en del av samebyns vinterbetesmarker.
Ovanpå det har Malå sameby både ålagts att minska sina arealer och antalet renar.
– Det håller på att bli stopp överallt, konstaterar Peder.
Lever på Norrland
Vad gäller vindkraftparker och kraftledningar är är han väl medveten om att alla måste vara med och bidra om de fossila utsläppen ska minskas. Samtidigt tycker han att det är lite sjukt att norra Sverige ska producera elen och skicka den söderut.
Peder Lundberg är en av elva aktiva renskötare i Malå sameby.
– Vi producerar fullständigt tillräckligt åt oss själva och hela Sverige ska ju leva. Nu känns det som att södra Sverige lever på oss och på våran bekostnad.
Överhuvudtaget förs det en allt hetare diskussion om att stora värden produceras i norr och att nästan ingenting kommer tillbaka till regionen. Skulle det då vara lättare att acceptera olika ingrepp om mer stannade kvar här uppe?
Absolut, i samhället i stort är det säkert så, resonerar Peder. Men den näring han jobbar i har väldigt speciella förutsättningar.
– Bekymret för oss är att vi behöver stora arealer för att kunna bedriva vår renskötsel. Den traditionella renskötseln. Men som det ser ut idag går vi mer och mer mot farmarrenskötsel när vi blir trängda från alla olika håll.