”Angreppet mot min dotter är det värsta jag varit med om”, säger Guna.
Femåriga Saga har på sig en vacker sommarklänning som matchats med både skor och ryggsäck med motiv från filmen Frost. När hon kryper upp i fåtöljen bredvid sin mamma Guna skymtar det stora ärret på låret, en livslång påminnelse om vad som hände henne när hon bara var två år gammal och hälsade på hemma hos sin mormor.
– Det var mammas födelsedag och vi var där och hälsade på. Jag skulle gå till bilen, och min dotter var väldigt mammig och skrek efter mig. Mamma lyfte upp Saga, och då gick hunden till angrepp och bet henne. Jag hörde hur min dotter skrek och fick någon kraft i mig. Jag såg bara svart och sprang in och stack in handen i hundens mun och slet bort den. Jag fick också bitmärken, men de syns knappt. Jag kände ingenting då, det vara bara adrenalin, berättar Guna för Västerbottens-Kuriren.
Alla som kände Gunas mamma kallade henne för Selma. Guna beskriver Selma som varm, kärleksfull och omtänksam – en mamma som kunde kika förbi med mat och som gärna ställde upp och tog hand om sina barnbarn.
Selma var enligt sin dotter Guna en varm, omtänksam och kärleksfull mamma. Hon var också en sann djurvän.
Selma var också en sann djurvän som älskade sina hundar: en snäll, halt och trind gammal schäferhane och så Papi, av rasen American staffordshire terrier, i dagligt tal kallad amstaff. Hundarna blev allt viktigare för Selma efter att hennes sambo dött 2019 och hon drabbats av en depression som bara blev värre.
– Angreppet mot min dotter är det värsta jag varit med om i hela mitt liv, jag var nästan apatisk i två år. Jag minns att jag berättade för mamma att jag drömde mardrömmar om att hunden skulle attackera henne också, men det blev bara dålig stämning när jag sa det. Hon var hundens ägare och trodde att hon hade pli på den, men hon var naiv och förstod inte allvaret. Hon behövde hjälp.
”Angreppet mot min dotter är det värsta jag varit med om”, säger Guna.
Larmet kommer in vid 21.30-tiden den 23 oktober 2022. Personen som ringer in berättar för SOS Alarm att flera personer har attackerats av en hund.
Ambulanspersonalen, som är först att anlända till platsen, möts av en fruktansvärd syn när de ungefär 20 minuter senare rullar in på gårdsplanen i den lilla byn utanför Robertsfors. En tillsynes livlös kvinna ligger på marken och runt henne cirkulerar en blodig hund. Den aggressiva hunden gör utfall mot ambulansen, vilket gör att ambulanspersonalen inte vågar gå ut.
En stund tidigare har polisen Niklas Edling – hundförare vid polisen i Umeå – fått uppdraget att åka ut till platsen. Hans uppdrag är inledningsvis att åka ut och bilda sig en uppfattning om vad som hänt. De inledande uppgifterna han får är att en person är avliden, eventuellt två.
Resan från Umeå upp till byn i Robertsfors kommer sedan bli en av de mer frustrerande utryckningar som Niklas Edling varit med om.
Niklas Edling arbetar som hundförare vid polisen i Umeå. Med sig i arbetet har han sökhunden Guard. I oktober förra året fick de två rycka ut till byn i Robertsfors efter att flera personer hade blivit attackerade av en hund.
Den här söndagskvällen som kommer att sluta i en nattsvart tragedi har Selma besök av två goda vänner. De har ätit middag tillsammans, skrattat och haft det trevligt, och eftersom det har blivit sent bestämmer sig vännerna – ett gift par – för att sova över.
Plötsligt hörs skrik från vardagsrummet. Amstaffen Papi har gått till oprovocerad attack mot en av vännerna och biter honom flera gånger i benen. Både mannens hustru och Selma rusar dit, och Selma lägger sig ovanpå mannen för att skydda honom och ropar förtvivlat till sin hund: ”Sluta, sluta! Du kan inte göra så här, jag är din mamma!”
– Hon lyckades sedan få tag i hunden och tog ut den på gården, berättar den skadade mannens hustru i ett polisförhör.
Polisen: Vad hände sedan, ute på gården?
– Det vet jag inte, jag vågade inte gå ut. Jag var livrädd för hunden. Men jag hörde att hon skrek, alltså bara skrek, säger hustrun vidare i förhöret.
”Det är en stor, stor, stor tragedi”, berättade en granne som VK talade med dagen efter händelsen.
Under resan upp till Robertsfors för Niklas Edling en intensiv dialog med polisens vakthavande befäl om vad som bör göras när han kommer fram till platsen.
– Har vi en hund som bitit ihjäl en människa så kan inte den omhändertas. Den måste avlivas, berättar Niklas Edling.
Rent formellt är det dock inte polisen som ska ta ett sådant beslut utan länsstyrelsen. Att få tag på någon på länsstyrelsen den aktuella kvällen ska dock visa sig lättare sagt än gjort.
– Det blev väldigt frustrerande för både mig och vakthavande eftersom länsstyrelsen inte hade någon jour gällande detta. Vi ringde och ringde, men vi fick inte tag på någon. Till slut sa jag till vakthavande att jag måste ta det här beslutet själv. Vi måste avliva hunden på plats.
Ungefär samtidigt som Niklas Edling svänger in på gården i Robertsfors kommer dock beslutet. Polisen vakthavande befäl har till slut fått tag på länsveterinären som beslutat om att hunden ska avlivas – men att det är polisen som ska utföra uppdraget.
Ute på gårdsplanen går Selmas amstaff till besinningslös attack mot sin ägare. Vid obduktionen som senare görs påvisas omfattande skadeområden med blåmärken, hudavskrapningar och sårskador över framför allt den högra underarmen, båda händerna samt båda benen.
“Fynden talar starkt för att döden har varit till följd av yttre förblödning från bland annat skadade kärl i den högra armen och på benen”, står att läsa i rapporten.
När den skadade mannens hustru ser att hunden lugnat ner sig ropar hon in den i huset och lyckas stänga in den i vardagsrummet.
Ambulanspersonalen börjar vårda den skadade mannen i köket. Han har blivit biten minst fem gånger och flygs till Norrlands universitetssjukhus med ambulanshelikopter. Han måste opereras och vårdas en tid på sjukhuset, men överlever angreppet.
När Niklas Edling anländer till platsen är några poliskollegor från Skellefteå redan där. Kollegorna visar honom exakt var i huset hunden befinner sig och berättar bland annat att de stått och hållit för dörren till rummet där hunden är inlåst.
Vem av poliserna som ska åta sig uppdraget att skjuta hunden är där och då inte bestämt.
– Jag var ju både hundförare och hade flest år i tjänst. Jag ställde frågan till kollegorna om det var någon som kände sig manad att avliva hunden. Men det var det inte. Då tog jag beslutet att göra det, berättar Niklas Edling.
Han tar först ett varv runt huset, och vid ett av fönstren stannar Niklas Edling plötsligt till.
– Jag såg då hunden där inne stå upp mot fönstret och skälla mot mig. Jag kände dock att jag inte ville skjuta den genom fönstret.
I stället går han in i huset och öppnar dörren försiktigt in till rummen där hunden befinner sig.
– Jag öppnar upp dörren på glänt och försöker locka på hunden. Men den är väldigt stressad och skäller och snurrar runt där inne. Jag kastar in en godis och försöker locka fram den, men den tar sig då till andra sidan rummet.
När Niklas Edling öppnar den andra dörren som finns in till rummet blir läget bättre.
– Först blir den orolig igen och springer iväg. Sedan lägger sig hunden på en säng och då kan jag öppna upp dörren lite mer på glänt och sikta in mig. Jag skjuter först ett skott som tar jättebra. Sedan skjuter jag ett andra skott för säkerhets skull.
”Vi har aldrig fattat ett sådant här raskt beslut någonsin tidigare”, sa länsveterinären Annelie Grip Hansson vid länsstyrelsen Västerbotten till VK en tid efter händelsen i höstas.
Lilla Saga kikar plötsligt upp bakom mobiltelefonen som hon roar sig med under intervjun.
– Jag är rädd för hundar, säger hon.
Saga förs efter attacken i augusti 2020 med ambulans till sjukhus, där hon opereras och vårdas under två-tre veckors tid. Hon har klarat sig efter omständigheterna bra, men händelsen har satt djupa spår i Guna.
– Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade förlorat henne, säger Guna.
Om Guna hade fått bestämma skulle Papi ha avlivats redan sensommaren 2020, när han attackerade hennes lilla flicka.
– Det första jag sa till polisen var att hunden måste avlivas. Gör hundar sådana anfall borde de avlivas på plats, särskilt när de biter ett barn, säger hon.
”Jag är arg, besviken och väldigt ledsen, men inte chockad. Det jag var mest rädd för hände, jag hade mardrömmar varje natt i två års tid efter det som hände min dotter och sa till min mamma att jag var rädd att hunden skulle attackera henne också”, säger Guna.
Men så blir det alltså inte. Amstaffen Papi varken avlivas eller omhändertas.
Några dagar efter attacken skickar länsstyrelsen ett brev till Selma om att det inkommit anmälningar om hennes djurhållning och att man vill utreda det som inträffat.
Ytterligare några dagar senare äger ett telefonsamtal mellan länsstyrelsen och Selma rum, i vilket Selma bland annat säger att hon veckan därpå ska åka med hunden till Lettland och lämna den hos en person där. I ett samtal drygt en vecka senare uppger Selma, enligt en tjänsteanteckning hos länsstyrelsen, att hunden nu har lämnat Sverige.
Men det är inte sant, för i själva verket är Papi kvar hemma hos Selma. Guna och hennes syskon slutar komma på besök med sina barn.
I höstas dödades Gunas mamma av sin egen hund, samma hund som två år tidigare bitit hennes dotter Saga svårt i benen. ”Anledningen att jag ställer upp och berättar är för att jag inte vill att det här ska hända någon annan”, säger Guna.
– Många har sagt att hon valde hunden framför oss, men det var inte riktigt så. Hon älskade oss barn mycket, och vi älskade vår mamma. Vi träffades ändå, det var bara det att vi inte ville åka dit. Vi fick en försämrad kontakt, jag kunde inte prata med henne för då blev det bara dålig stämning. Hon var förkrossad över det som hänt, men jag tror inte att hon insåg hur farlig hunden var.
Polisen Niklas Edling har efter händelsen i höstas tänkt en hel del på det som hände. Tankarna har dock inte handlat om honom själv.
– Det jag tänkt mest på är lidandet som den här kvinnan måste ha känt. Jag har även tänkt på ambulanspersonalen var först på plats och vad de möttes av. Det var en väldigt tragisk händelse för alla inblandade. Det känns så himla onödigt just eftersom hunden hade visat det här beteendet tidigare.
”Det är klart att jag tänkt på det i efterhand. Det var en extrem situation och tack och lov väldigt ovanligt att en hund biter ihjäl en människa”, säger Niklas Edling.
Att det var just han som sköt hunden har han inte ägnat många tankar åt i efterhand.
– Hunden i sig mådde inte bra. Den var jättestressad. Men jag har inte haft någon ånger att jag sköt hunden. Det var rätt beslut. Det fanns inget alternativ, säger Niklas Edling.
Guna drömmer om sin mamma ibland, och om att de träffas igen.
Dagen efter det tragiska dödsfallet, när alla polisavspärrningar tagits ner, åker Guna till sin mammas gård.
– Jag såg hemska saker. Det var som en skräckfilm. Det var blod överallt, ända upp till taket.
– Det var så overkligt, jag kunde inte ta in det under de första veckorna. Det är fortfarande overkligt. Jag drömde om henne senast i natt.
Vad drömde du då?
– Jag drömde att jag träffade min mamma, säger Guna, och rösten brister.