Unghingstarna Minos och Thor med Linda Jonsson i stallet.
I en liten byggnad på familjens gård i Gumbodahamn, Robertsfors kommun, har 41-åriga Linda sin atelje, eller verkstad, kanske man ska säga. Därinne står ett par symaskiner, på väggarna hänger huvudlag till hästar och på en bock ligger en vacker loksele i ljust läder med matchande huvudlag. Det luktar läder och linolja. Vissa huvudlag har vackra detaljer i läder, nappa eller metall, konstnärligt utformade efter hennes eget huvud.
Hon gillar färg, av linolja och pulver blandar hon egen färg och bets och målar vissa lokselar. Andra är trärena. På bland annat privata säljannonser hittar hon gamla lokselar att restaurera eller göra om.
– Men folk som har gamla lokselar och vill bli av med dem kan också höra av sig, det är väldigt tacksamt, säger hon.
I cirka två och ett halvt år har Linda Jonsson drivit företaget och sysslar bland annat med återbruk, nyproduktioner, lagning av seltyg, tömmar och annat. Det handlar främst om hästtillbehör, men hon arbetar även med annat i läder.
– Jag har alltid varit hästintresserad och konstnärsådran finns i släkten, förklarar hon.
Hon säger att hon lever sin dröm och att arbetet som selmakerska har blivit en livsstil. På gården finns i dag två unghingstar. En nordsvensk brukshäst, Thor och den franska importen Minos, en percheron. Linda har fastnat för den lite tyngre typen av häst och har haft hingstar under många år. Hon upptäckte att det var svårt att hitta lokselar och annan utrustning som passade.
– Det är mycket viktigt att en loksele sitter perfekt, säger hon och berättar att den ska ligga dikt an på ett ställe och ge utrymme på ett annat.
Hon visar på Minos. En loksele används för arbetande hästar. För maximal prestanda och bibehållen ergonomi krävs perfekt passform. Det saknade Linda när hon började köra mer brukskörning.
– Jag har alltid varit kreativt lagd och längtade efter att skapa, så 2018 gjorde jag den första egna lokselen.
Hon arbetade tidigare inom handeln, men sökte tjänstledigt ett halvår och började med egen produktion av produkter för hästar. På den vägen är det. Hittills har hon gjort 32 lokselar.
Ett prov på Lindas kretiva sida: Selpinne med hästmotiv.
Hur lång tid tar det att göra en loksele?
– Ja, ungefär tre veckor, säger hon och tillägger att hon också åker hem till kunder för att prova ut selar.
Konsultverksamhet, med andra ord. Hon tänker brett och har även designat och låtit tillverka bett för hästar.
– De är ergonomiska, säger hon och förklarar hur bettet ska ligga i hästens mun för att störa hästen så lite som möjligt.
Linda säger att hästars munnar egentligen inte har plats för bett och att många på marknaden är för tjocka.
I november 2021 startade hon sitt företag och i dag har hon kunder från hela Sverige, även utomlands.
Den vackra lokselen med tillhörande huvudlag är som ett smycke.
– Det är ganska många tjejer och kvinnor som köper mina produkter, säger hon och fortsätter:
– Jag tycker det har blivit större efterfrågan på bra körutrustning. Det går lite hand i hand med det ökande intresset för självförsörjning, odling, gårdsliv och självhushåll. Hästen är en del av livsstilen.
Hållbarhet och helhet är nyckelord för Linda. Det är inte bara prylarna som ska hålla, även hästen. Hon har bred erfarenhet från akademisk ridkonst, islandshäst och arbete med hästar utomlands.
Hon har kört häst med loksele i ungefär 15 år och lärt sig vad som fungerar. Hon tycker också att hon förvaltar en kunskap som håller på att dö ut.
– När de gamla gubbarna som körde häst i skogen dog så försvann en hel kunskapsbank, säger hon.
Linda med percheronhingsten Minos.
Lindas hästar drar hem ved, harvar för sådd, plogar snö och hjälper grannar att dra fram fällda träd på gården, där man inte vill få gräsmattan sönderkörd av maskiner.
När det gäller marknadsföring är sociala medier en viktig del för Linda. Det är främst där kunderna hittar henne och i skrivande stund har hon drygt 2 700 följare på sitt instagramkonto. Responsen från kunderna är mycket god, berättar Linda.
– Vissa tror att de prylar jag gör passar bäst på utställning eller på museum och inte ska användas, säger hon, skrattar till och fortsätter:
– Jag gör ju i princip bara bruksföremål och jag kommer inte ens ihåg om jag någonsin gjort något som inte ska användas. Jag har drömt om det är i hela mitt liv och jag har inga fasta arbetstider, utan jag är i tjänst alla mina vakna timmar.