När de suggestiva trummorna startar introt till ”Jag är Gud” och hon kommer in på scenen uppstår något religiöst.
När de suggestiva trummorna startar introt till ”Jag är Gud” och hon kommer in på scenen uppstår något religiöst.
Gråsvarta bilder, vitt ljus och skira sidentyg fladdrar mjukt förbi genom en dimma av rök. På scenen är alla svartklädda. Inte av sorg utan för att det är ett konstnärligt grepp.
Publiken sjunger med i textrad efter textrad; ”Känn vidden i ditt hjärta. Där får hela världen rum. Varje själ är en gud”. Det är ikoniskt.
Efter öppningsnumrets långa applåd startar det kända gitarriffet till ”Lev så”. Det är tätt och nära originalets skivspår. Körens näh näh näh näh tar oss tillbaka till nittiotalet när tacos blev fredagsmys och morgon-TV fick sitt genombrott.
Konserten är en försenad 30-årsfest för plattan; ”En blekt blondins hjärta”, som belönats med inte mindre än fem grammisar och är ett av de mest framgångsrika albumen i svensk musikhistoria.
Det här är, som Dahlgren säger själv, kanske inte musik som spelas på efterfester. Mer när hjärtat är krossat. Av förlust eller sorg. Även om hon själv hoppats på att någon gång få vara det där tracket vi spelar "efteråt".
Nostalgiresan fortsätter med en ”Kanske för minnenas skull” som vi tidigare inte fått höra så ofta på Eva Dahlgrens turnékonserter.
En gråtkudde, choklad och obegränsat hög volym på denna låt kan vara ett riktigt bra det-här-fungerar-inte-jag-måste-lämna-recept för den som behöver komma över en uppkommen, genomlevd och sedan borttynad förälskelse.
Det bara fortsätter, spår efter spår i kronologisk ordning från albumet "En blekt blondins hjärta". Låtar som ”Guldlock” med text om en intensiv barnlängtan.
Så naket mänsklig beskrivet om önskan efter smått att det gör ont. "Om att finna kärlek lycka och lugn men ända inom sig ha kvar tomma rum".
Efter evighetssekunder av sorg tänder Eva Dahlgren stjärnorna och våra tankar förs dit vi tidigare aldrig har nått. Musikerna levererar. Det märks att de vill ge oss äkta nittiotal, alltifrån keyboardets sound till de mer änglalikt och ibland väsande täta körerna.
Arrangemangen imponerar och det känns modernt.
När lekfulla, ”Kom och håll om mig”, sätter igång strålar Eva Dahlgren. Jag med. Vi fakeblondies måste ju bara älska textraden; ”En lögn, som det blonda i mitt hår”.
En gråtkudde, choklad och obegränsat hög volym på ”Kanske för minnenas skull” vara ett riktigt bra det-här-fungerar-inte-jag-måste-lämna-recept för den som behöver komma över en uppkommen, genomlevd och sedan borttynad förälskelse.
”Allting om igen” är en av de låtar där Eva Dahlgren har tagit hjälp av Bodil Malmsten för att skriva texten.
När vi åker i dåtid, nutid, alltid och i fri tid nås vi, som inte stängt av pushnotiser, av att Börje Salming lämnat jordelivet.
Det går en ängel genom våra rum. Skelleftepubliken sjunger lite tyst med.
"Drömmarna och muren" är en av Eva Dahlgrens favoritlåtar. Här är en av kvällens bästa mellansnack. Om hur glada vi var när Berlinmuren föll. Hur nya vänskapsband knöts, människor förenades och hur säkra vi var då på att det aldrig skulle finnas murar igen. Då visste vi inte om nu.
Eva Dahlgren är modig hon klär av sig naken. Så självklart. Hon är hudlös i sitt sätt att framföra sina texter. Såväl sjungna som talade.
Eva Dahlgren är en av våra största svenska pop- och rockikoner.
Visst handlar det om nostalgi. För den som var med, där och då, blir det här en själslig tidsresa. Att live få höra ett album som släpptes för 31 år sedan i ett originaluppförande såväl som i arrangemang, sound och låtföljd är helt enkelt vackert.
Vi bockar för Johannes Berglund, producenten bakom denna "Vintage Tour”. Han är även multimusiker och musikalisk lek-kompis på scenen i kväll.
Det här är troligtvis ett album som ständigt hittar en ny publik och lever vidare.
Publiken kan varenda låt och vill inte gå hem. Utan står kvar och ber efter mer.
För oss som var där kommer den här kvällen med största sannolikhet att dröja sig kvar i de där omtalade evighets sekunderna.