Mari Heidenborg tillträdde som ny justitiekansler den 1 september 2018.
Justitiekansler Mari Heidenborg utreder just nu om 16 ansvariga utgivare, bland dem jag själv, har gjort oss skyldiga till förtalsbrott.
Norrans publicering på norran.se den 26 oktober 2017, om att en busschaufför skulle ha visat en porrfilm för skolelever, fick stor spridning på nyhetssajter över hela landet.
Uppgifterna i artikeln var felaktiga och Norran, samt fyra andra tidningar, fälldes av Pressens Opinionsnämnd för att ha brutit mot ”god publicistisk sed”. Det fanns uppgifter i texten som var allt för utpekande.
Att Justitiekanslern nu väljer att inleda en förundersökning mot 16 ansvariga utgivare för just denna publicering får dock betraktas som smått unikt i svensk presshistoria.
Det är nämligen väldigt ovanligt. Än mer ovanligt att så många tidningar utreds på samma gång.
Just förtal är ett yttrandefrihetsbrott som i princip är ett så kallat målsägandebrott. Det innebär att målsäganden själv är hänvisad till att väcka enskilt åtal.
Men Justitiekanslern har också möjlighet att väcka åtal för förtalsbrott om det anses ”påkallat från allmän synpunkt”. Vilket Mari Heidenborg alltså anser i dessa 16 fall.
Dock väcker hennes beslut vissa frågor hos en publicist som jag själv.
Jag vill poängtera att jag har full respekt för JK:s ämbete och dennes rätt att inleda förundersökningar, samt väcka åtal i fall som rör yttrandefrihetsbrott.
Dock väcker hennes beslut vissa frågor hos en publicist som jag själv.
Den aktuella artikeln har redan fällts av PON och det är klargjort att texten inte är förenlig med de pressetiska reglerna. Texten har dessutom sedan länge avidentifieras och försetts med en text som klart och tydligt berättar att den ursprungliga texten har fällts i PON.
Trots detta väljer alltså staten, i form av JK, att ändå inleda en förundersökning. Hur ska detta tolkas?
Till Medievärlden säger Allmänhetens pressombudsman, Ola Sigvardsson:
”Om det skulle visa sig att JK regelmässigt framöver väljer att väcka åtal i den här typen av frågor betyder det att staten väljer en helt annan väg än vad man haft någon gång under modern tid. Det vore både förvånande och, för pressens självreglering, olyckligt. För syftet med självregleringen är att pressen själv ska hantera kritik av de utgivare som begår pressetiska övertramp.”
Jag kan inte annat än instämma i hans farhåga.
Allt sedan 1916, då de pressetiska regler antogs och Pressens Opinionsnämnd (PON) inrättades, har mediernas självreglering varit en ständig kamp för ett minskat statligt inflytande på medieområdet.
Det finns all anledning för den medieintresserade publiken att följa utvecklingen av detta ärende.