ÅSIKT · Den nya arbetsförmedlingen
Mikael Bengtsson skriver i sin ledare om Arbetsförmedlingen den 5 mars att regering och administration får se till att så kallade svaga grupper inte lämnas åt sitt öde. Det är behjärtansvärt att Mikael Bengtsson tycker att svaga grupper måste får den hjälp de behöver, i det här fallet av Arbetsförmedlingen.
Risken är ändå att det hela blir för mycket på för kort tid. Ungefär samtidigt med att ledaren publicerades uttalade sig civilminister Ardalan Shekarabi (S) efter ett möte med representanter från nio glesbygdskommuner. Han menade att Arbetsförmedlingens verksamhet i glest befolkade kommuner kan komma att skötas från servicekontoren som ska etableras i kommunerna.
Kanske blir det så, men kom ihåg att Shekarabis planer verkar i en ideologisk miljö där nyliberaler verkar och att regeringen just nu styrs av en moderat/kristdemokratisk budget.
När en verksamhet förändras så kostar det energi och pengar. Är omorganisation stor ägnas ännu mera kraft som enbart bara åt det organisatoriska. Det är min huvudkritik. En annan farhåga är vad som händer med de människor som blir sittande hemma om hjälpen från en arbetsförmedlare finns fyra till tolv mil bort.
Svårast blir det för dem som har någon form av arbetshinder. Om de som första hjälp får lära sig lära att sig skriva sitt cv på datorn och sedan skickas detta runt. Ofta leder inte detta till mer än ett svarsmejl där företaget tackar för visat intresse.
Systemet fungerar inte utan människor som följer upp. Det ska inte vara kontrollpoliser eller flummiga coacher utan ska leda till ett konkret möte med en arbetsgivare. Förmedlarna ska också stanna på sin post och inte bytas ut hela tiden. Med detta vill jag ha sagt att det räcker inte med bara jobbsökande på nätet.
För de tiotusentals människor i landet som räknas till ”svaga grupper ” måste det till individuellt anpassad mänsklig aktivitet.
Olov Wikström, Skellefteå