Huset i Estland byggde Martins morfar när han kom hem från de leriga skyttegravarna under första världskriget.
Martin Taaler öppnar dörren till sin trevliga lägenhet i två plan. Han är 80 år, har två nya höftleder, hörapparat och älskar att springa. Träsniderierna, medaljerna från löparkarriären och minnen från tiden som FN-soldat vittnar om ett händelserikt liv.
– Sverige har hjälpt mig att få ett fint liv, men det jag och min familj har varit med om har präglat hela mitt liv, säger han.
Martin föddes i början av 1940-talet i ett samhälle nära finska viken i Estland.
– Landet var ockuperat och andra världskriget rasade. Men min pappa ville inte kriga utan var partisan och gjorde jäkulstyg. Han vågade sig inte hem eftersom risken att bli angiven var för stor. Han bodde inte med oss utan gömde sig i skogarna.
Martin, hans två syskon och mamma sov hos hans morfar eller farmor.
Trots försiktigheterna blev hans pappa angiven och sattes i ett fångläger med judar på gränsen till Ryssland.
– Vi fick veta att vi skulle skickas till Sibirien. Pappa skulle bli vägarbetare i sträng kyla, mamma skulle straffarbeta i skogen och vi barn skulle avrättas. Det hade varit vårt öde om vi stannat.
Men Martins pappa lyckades rymma och familjen återförenades på en liten ö i Finska viken.
Flykten gick vidare mot Finland.
– Min moster hade en båt och vi gömdes i ett täckt släp bakom. Ryssarna flög ovanför och sökte med spårljus efter båtar och sköt med kulsprutor. Det var många som dog och mamma skyddade oss med sin kropp, men det hade inte hjälpt om vi blivit träffade. Då skulle kulorna ha gått rakt igenom henne.
Den händelsen och andra minnen var inget Martins mamma pratade om.
– Minnet från natten på havet med kulsprutorna som smattrade runt omkring oss berättade hon för mig sista gången vi pratade med varandra innan hon dog. Hon hade hållit det hemligt alla år. Det har berört mig starkt sedan dess.
Bilden föreställer estniska män på flykt mot Finland. Här är de nära gränsen och Martins pappa syns näst längst bak.
Men faran var inte över, trots att familjen tagit sig till Finland.
Sovjets ledare Josef Stalin försökte få de estniska flyktingarna utlämnade.
– Det var en tid av stor oro och press för mina föräldrar. Stalin hävdade att vi skulle få komma till paradiset på jorden om vi blev utlämnade, men mina föräldrar visste vad som väntade.
Än en gång klarade sig Martin och hans familj och färden gick vidare mot Sverige.
– Vi skulle åka med en stor ångbåt som hade stora kulhål i sig. Som tvååring var jag tydligen med och släpade trästockar som man använde för att täta hålen.
Martin visar en snidad båt som står på vardagsrumsbordet. Det är en avbild av Vega som tog honom till Sverige.
En bild från båten Vega som tog Martin och hans familj till Sverige. Båten var överfylld och flera omkom under resan.
Martin har alltid snidat mycket. Här är en modell av båten Vega som tog familjen Taaler mellan Finland och Sverige.
Men även den båtresan blev dramatisk.
– Vi var 900 ombord, fast det bara rymdes 200 personer. För att ta oss hela vägen till Sverige fick man tillslut elda upp räddningsbåtarna. Det fanns ingen mat och under en storm var det några passagerare som inte klarade sig.
Hela tiden fanns skräcken att bli tillbakaskickade till Estland närvarande. Minsta ändring väckte ångestkänslor hos föräldrarna.
– I Sverige började min far hugga ved långt ute i skogen. Vi gömde oss så ryssen inte skulle hitta oss.
Tillslut bosatte sig familjen i Örebrotrakten. Där stannade Martins föräldrar resten av sina liv.
– Vi kom till en trygg plats, men barndomen var ändå en ångestladdad tid. Ryssen förföljde mig i drömmarna. Jag sprang för livet och blev skjuten i ryggen med en kula om och om igen.
Som om inte det räckte, berättar Martin om en uppväxt fylld med misshandel.
– Så var det i Estland och det följde med till Sverige. Jag är fostrad med stryk. Livremmen åkte fram vad man än gjorde. Rädslan gjorde att jag började kissa i sängen och då fick jag ännu mer stryk.
Livet i Estland, flykten och rädslan efteråt präglade resterande del av Martins föräldrars liv.
– Bland annat lärde vi barn oss inte svenska förrän vi började skolan. Vi fick inte prata svenska hemma, då fick man sig en hurring. Pappa tyckte det lät ryskt.
Martins pappa lärde sig aldrig svenska.
– Mamma lärde sig hjälpligt, genom våra Vilda Västern-böcker.
Målet för Martin var att lämna föräldrahemmet så fort det gick.
– Jag ville bli omtyckt och arbetade väldigt hårt men pappa tyckte aldrig jag räckte till och jag kände mig nertryckt. När jag var 16 år började jag en skogsskola och kunde flytta.
Som 22-åring gjorde Martin FN-tjänst i Cypern. "Eftersom jag fick chansen till ett bättre liv ville jag ge något tillbaka."
När Martin var 22 år gjorde han FN-tjänst.
– Eftersom jag själv en gång fick chansen till ett bättre liv ville jag ge tillbaka, men när jag tänker på det nu var jag alldeles för ung.
Martin var en av de totalt över 25 000 svenska soldater som deltog i den svenska utlandsstyrkans uppdrag i Cypern.
– En morgon satt jag med en liten turkisk flicka i knäet och gav henne jordnötter. Dagen efter blev hon skjuten av grekiska soldater. Jag såg när hon föll ihop. Det är något man aldrig glömmer. Många gånger fick vi åka med bilen mellan dem som sköt för att hindra dem.
Martin gjorde FN-tjänst på Cypern som ung. (Arkivbild)
Tanken var att göra fler FN-tjänster, men så blev Martin förälskad hemma i Sverige. Paret förlovade sig och fick med tiden tre barn.
När Martin började nå framgångar i löpning vann han delvis sin fars gillande.
– Jag skulle springa EM i maratondistansen i Tyskland. Under den tiden jobbade jag i skogsbruket och innan tävlingen fick jag en nio meter lång torrfura i huvudet när jag jobbade.
Löpningen har alltid betytt mycket. Men ett nio meter långt träd som föll i huvudet på honom satte stopp för elitkarriären.
Här syns en bråkdel av alla utmärkelser Martin vunnit genom löpningen.
Trädet spräckte både hjälmen och idrottskarriären.
Men att springa har han ändå fortsatt med.
Han har rekordet på en timmes löpning för 70-åringar, med dryga 1,2 mil. Han har också estniskt rekord på Lidingöloppet och har avverkat ett maratonlopp i full snöstorm på tiden 2 timmar och 34 minuter. Bästa maratontiden ligger på strax under 2 timmar och 20 minuter.
– Löpningen har varit mitt liv. Den har alltid gett mig mycket glädje och gemenskap och gör att jag får glömma mitt bagage för en stund. Samtidigt har jag nog varit för enkelspårig. När jag hade familj och småbarn la jag all tid på löpningen, jag levde mitt liv genom den. Idag hade jag nog valt annorlunda.
Som 80-åring har Martin nya höftleder.
– Jag kanske inte borde springa men gör det ändå. Jag har en särbo, så jag springer till henne och skottar snö och så springer jag hem igen. Vi ses några timmar på vardagskvällarna och lite mer till helgen. I vår ålder vill man ha lite tid för sig själv och sina egna sysslor.
Löpningen har alltid varit viktig. En gång i veckan coachar Martin en grupp löpare.
Martin har också varit engagerad i Frivilliga resursgruppen i Piteå, där han bland annat varit med och tagit hand om flyktingar. Han är även aktiv i löparföreningen Pite Runners, där han coachar en grupp på onsdagar.
– Det håller bort tankarna på eländet och är en glad stund.
"Pappa skulle bli vägarbetare i sträng kyla, mamma skulle straffarbeta i skogen och vi barn skulle avrättas. Det hade varit vårt öde om vi stannat."
Piteå har varit hans bostadsort sedan 2005.
– Det är bästa stället jag bott på. Här blir jag kvar. Trots mina svårigheter är jag tacksam för livet här. Jag ser att mina kusiner i Estland lever ett hårt liv och dör i förtid. Det är en spänd stämning, där mycket rädsla finns kvar.
1991 deklarerade Estland sin självständighet från den sovjetiska annekteringen.
– Min mamma hann åka tillbaka och hälsa på, men min far vågade aldrig.
Själv har Martin besökt sitt barndomsland, bland annat med barn och barnbarn.
– Första gången var jag rädd att jag skulle bli tagen till militärutbildning, men jag hade en stark längtan efter att få åka tillbaka och se huset som morfar byggde efter att han återvänt från första världskriget. Att sitta i hans kök som vuxen och sjunga den estniska nationalsången betydde mycket för mig.
Sedan krigsutbrottet i Ukraina har Martin följt nyhetsrapporteringen minutiöst.
– Man pratar om nazismen och vad den ställt till med, men man pratar inte om ryssarnas framfart på samma sätt. Tyskarna såg till att människor hamnade i Auschwitz och ryssarna såg till att mina landsmän hamnade i Sibirien. Hitler och Putin påminner om varandra. Det måste vi våga prata om!
Det är också anledningen till att Martin nu vill berätta sin historia.
– Som barn fick jag fly från ryssen, nu får barn från Ukraina göra samma sak. Jag tycker inte alls om det som händer nu. Att vara med om sådant som barn blir en otäck ryggsäck man alltid har på sig. Det borde alla vara medvetna om.