Micke Holm är glad att stunden framför juryn inte kändes stel. Foto: TV4.
Micke Holm hade sina barn med sig på facetime när han med Sam Smiths ”The writing’s on the wall” (den stråksmäktande powerballaden från Bond-filmen “Spectre”) golvade både publik och jury.
Lagom till refrängen i den spröda, men kraftfullt stegrande låten steg jublet bland de 600 åhörarna. Strax därpå kom de stående ovationerna. 46-åringen från Sjulnäs stod för ett starkt tv-ögonblick med klassisk dramaturgi.
LaGaylia Frazier var starkt berörd: ”Det var så vackert. Och den här rösten, var kommer den ifrån? Vet du, jag tycker om dig så mycket bara”.
Alexander Bard var som en jublande skolpojke: ”Det är ju världsklass! Var har du varit?!! Rösten, känslan, allt det där!”
LaGaylia tryckte på sin ”golden buzzer” (jurymedlemmarna har var sin guldknapp som får användas endast en gång) och skickade därmed Micke Holm direkt till final utan vidare tävlan. Hon gjorde sedan en jublande presentation vid hans sida: "Okej! Alla! Det är Micke Holm!".
LaGaylia Frazier grät uder Micke Holms framträdande och gav honom en direktbiljett till finalen. Foto: TV4.
Micke Holm har liknat upplevelsen vid bungyjump. Efter urladdningen var han skakig. Nervositet, förkylning och lång väntan kan säkert ha spelat in, men inte minst blev det känslosamt.
– Publikens reaktion och när alla ställde sig upp … Mina ben bar nästan inte. Det kom någon tår och hakan började darra. För mig blev det jättekänsligt. Ändå har jag hållit på med musik i 25 år.
– Det var som om allt hann ikapp mig. Många har sagt att de tycker att jag är en duktig sångare och det är ju skitkul när folk tycker att det är positivt, men jag har alltid tyckt att jag kan bättre. När jag och min tvåminuterssång fick 600 personer att ställa sig upp … Det blev ett uppvaknande. Jag kanske ändå är ganska duktig på att sjunga. Jag måste ha gjort någonting rätt.
Kunde du njuta i stunden?
– När jag sjöng första meningen – det var ju knäpptyst – då var det som att ”pff” …Jurymedlemmarna tittade på varandra och just i det ögonblicket kändes det väldigt positivt. Resten av låten var jag så fokuserad bara på att sjunga.
Efteråt firade Micke Holm med en öl och en smörgås på hotellet tillsammans med arbetskamraten Michael Turesson som han hade med sig till sin ”Talang”-audition.
– Jag trodde att det skulle gå bra och var säker på att Micke skulle gå vidare, men guldbiljett … Med tanke på att det är 3 000 sökande från början och bara fyra som delas ut. Man vet aldrig hur folk reagerar i och med att han är äldre, men som jag hörde i bakgrunden tyckte folk att det var positivt, säger Michael Turesson.
Arbetskamraten Michael Turesson, till vänster, följde med som stöd på Micke Holms audition. Foto: Maria Johansson/PT.
Guldröst är alltså ingen överdrift. PT träffar en avspänd Micke Holm hemma i Piteå.
– Jag är fruktansvärt glad och lite stolt över mig själv, att jag gjorde allt det där.
Just nu tänker han hela tiden på den 15 mars, när det är final i ”Talang”.
– Jag har ju lika stort problem med låtval nu. Jag har ingen aning om vilken låt jag ska sjunga. Samtidigt, har man fått en ”golden buzzer” spelar det ingen roll hur det går i finalen, säger Micke Holm som ser sin finalplats som en seger i sig.
– Jag känner mig som en öppen bok. Jag har inga förväntningar och inga skyldigheter mot någon. Jag har hållit på med lite hobbyverksamhet och det som händer det händer. På det sättet känner jag mig väldigt lugn.
Micke Holm säger att han skulle ha behövt den här upplevelsen när han var yngre.
– Jag har nog sett mig som idrottskillen (Micke Holm spelade i Piteå hockey tills han var 25) som jobbar på fabriken. Jag har svårt att se mig själv hålla på med musik på något seriösare sätt, men det vore väldigt kul om det här gav ringar på vattnet, att jag får sjunga mer, absolut.
Han utesluter inte att ta tjänstledigt för att satsa på musiken.
– Fick jag välja skulle jag absolut hålla på med det här mer.
Micke Holm är osäker på vilken inriktning han vill ta. Han kan tänka sig att sjunga i allt från mer orkestrerade sammanhang till soul och rock.
Han är ödmjuk i sitt resonemang.
– Jag tänker lite som så, att jag är ändå 46 år. På vilken scen ska jag vara till nytta? Vem vill höra på mig?
Å andra sidan kanske det är hög tid att bredda sin geografi och möta en större publik öga mot öga, efter så många år på länets scener.
– Det är inte så många artister som har tränat i 25 år innan de kommer ut. Där har jag en fördel.
Anders Sandlund/ Piteå-Tidningen