Åsa Tönne, 54 år, var mitt i livet. Hon och hennes familj bodde i Oman och Bahrain i Mellanöstern. Hon njöt av att segla, resa och omge sig med vänner. Men plötsligt var hon sjukskriven för utbrändhet. Efter ett massivt krampanfall fick hon förklaringen: En elakartad hjärntumör som under fem års tid vuxit sig stor som ett ägg.
Efter en tuff behandling och rehabilitering, där hon bland annat skrev en bok för att bearbeta känslorna, kändes det som att hon kommit igenom den värsta krisen.
Men inget blev som tänkt.
En dag kom Åsas man hem och berättade att han träffat en ny och att han ville att de skulle skilja sig efter tjugo års äktenskap.
– Det var otroligt smärtsamt, men statistiken visar att nästan åttio procent av alla äktenskap tar slut av att gå igenom den här sortens kris. Vissa tyckte nog att jag återhämtade mig för snabbt efter skilsmässan, men jag ville inte gräva ner mig, säger Åsa.
Efter en tid registrerade hon sig på en dejtingsajt och matchades med Magnus, en man som ursprungligen kommer från Piteå.
Det stämde på en gång mellan dem, men oron från Åsas sjukdomstid fanns med.
Därför gjorde de en överenskommelse tidigt i relationen. Om Åsa kände sig yr eller konstig måste hon vara ärlig och berätta.
För tre år sedan blev det dags att hålla den överenskommelsen.
– Under hösten 2020 mådde jag konstigt. Huvudet hängde liksom inte med och jag hade huvudvärk hela tiden, berättar Åsa och tittar ut över Byxtorget i Piteå.
Tillsammans träffade Åsa och Magnus flera läkare, men ingen hittade någon förklaring.
Den 10 januari 2021 hade de hämtat vietnamesisk mat och satt på varsin sida av bordet och åt hemma i lägenheten i centrala Stockholm.
– Plötsligt slutade Åsa att kunna prata och hennes hand skakade. Jag höll fast henne och la henne på golvet i framstupa sidoläge. Då hade hon tuppat av, berättar Magnus, som ringde 112.
Ambulanspersonalen jobbade med Åsa på golvet i lägenheten i 40 minuter.
– Allt var kaos och på grund av coronarestriktionerna fick jag inte följa till sjukhuset. Men jag gav henne en puss i ambulansen innan den körde iväg, säger Magnus.
Åsa har ett svagt minne av pussen, sedan minns hon inget mer.
– Läkarna säger att jag dog tre gånger under operationen, de fick återuppliva mig. Efteråt kunde jag inte gå, inte se och inte prata.
Hemma i lägenheten väntade Magnus oroligt på besked. Läkaren ringde dagen efter, nästan ett dygn sedan ambulansen hämtat Åsa. Han fick besked att hon fått en stroke och att läkaren fått återuppliva henne flera gånger på operationsbordet.
– Men rätt snart kunde jag prata med henne. Hon ville ha godis, schampo och en hårborste. Det var jättehärligt att få åka till sjukhuset och träffa henne, även om vi var ledsna också, säger han.
– Du bara grät, minns Åsa.
Så småningom kom hon hem, men inget var som förut.
Åsa hade svårt att gå, hon fick hålla upp ögonen med fingrarna eller tejpa upp dem för att kunna se och det var svårt att hitta ord när hon skulle prata. Än idag är hon skelögd.
– Jag kommer aldrig att bli hundra procent återställd, det är för mycket skador i hjärnan. Det finns en gammal och en ny Åsa och det är klart att det är en stor sorg.
Blodproppen som orsakade alla skador var 0,5 millimeter stor.
– Jag försöker fokusera på vad jag kan göra, det är där jag vill lägga kraft. Jag vill känna mig lycklig istället för tänka på det jag inte kan göra. Men ärligt talat har acceptansen varit svårast.
Den första tiden ringde Åsas mamma varje kväll vid 20-tiden och sjöng vaggvisor.
– Jag var tyst i början, men med tiden började jag kunna sjunga med. Jag är tacksam att jag genom det fick tillbaka rösten och musiken, vi har alltid sjungit mycket tillsammans och de stunderna gav mig och mamma fin connection.
Magnus berättar att de la sig tidigt och att han högläste dagstidningen i trettio minuter varje kväll.
– Det var busbra, för jag kände att jag kunde vara med även om jag inte kunde läsa själv. Det har jag svårt för än i dag, säger Åsa som konstaterar att det blir bättre.
– Men jag kan bli tokig på att det går så långsamt när jag vill så mycket.
Sedan några månader kan hon gå ner i tvättstugan själv. Hon kan också gå en sväng med hunden Baloo.
Magnus jobbade hemifrån redan innan Åsa blev sjuk.
– Annars skulle det inte fungera, Åsa klarar sig inte själv. Vi lever tillsammans varje minut och det finns mycket värme och skratt i vår relation. Jag är glad att hon är på bättringsvägen och känner mycket glädje över framstegen.
Varför Åsa drabbats av två tunga sjukdomsperioder är något de funderat mycket på.
– Statistiskt finns det ingen ökad risk för stroke efter en hjärntumör. Vi har pratat med en massa folk och varit på tio läkarbesök för att försöka förstå, men vi har fått inse att det inte finns någon förklaring och det har vi förlikat oss med.
Sedan den där januarikvällen för drygt två år sedan har Åsa haft både framgångar och dippar.
– Efter pandemin kan jag träffa kompisar igen. Men jag är tystare, orkar inte träffa lika många och blir fort trött. Det är långt från festfixaren i Mellanöstern. Att jobba är inget alternativ.
För Åsa känns det viktigt att berätta om det hon varit med om.
– Med min berättelse vill jag påminna om att vi ska vara glada för det vi har. Att vi ska ta vara på livet.
Tanken framöver är att hålla kortare föreläsningar. Hon jobbar också på en ny bok, om mod.
– Den är redan skriven, men på engelska och mitt mål är att översätta en sida om dagen. Det känns meningsfullt, även om det tar tid. Jag vill inte slänga bort livet. Mitt i allt är jag okej, jag är glad för allt jag har. Det är lätt att glömma.