– Man måste ju prestera någonting, inte bara sätta sig med armarna i kors. Jag måste få ihop någonting som går att lyssna på, säger han när PT når honom.
När de ringde från tv låg han covid-sjuk och febrig.
– Jag var inte säkert på om jag drömt. Jag bad dem ringa tillbaka och det stämde ju.
Han frågade inte efter vilka de andra medverkande var, men fick veta några namn och kände att det kunde bli bra.
– Det är som när man blir bjuden på fest. Det är oartigt att fråga vilka som kommer.
Redan nu vet han vilka låtar han ska ta sig an och göra till sina. Det viktiga är att text och musik känns naturligt.
– Jag har ju aldrig gjort covers. Det är svårare än jag trodde att framföra någon annans verk. Många låtar är ju så bra som de är. Varför ska jag gå in och sabba?
– Samtidigt måste jag ta de låtar jag tycker är bra och ge en annan vinkel.
Vad tycker du om konceptet?
– Jag har inte följt det slaviskt, men de har ju gjort om konceptet så att alla inte är där alla dagar. Det känns bra. Det där med att man ska ha en egen dag och spela beachvolleyboll … Då hade det varit svårare att tacka ja. Nu känns det som fler procent musik. Jag är intresserad av musik, som tittare och i yrket.
Har du någon drömtolkning från någon artist?
– Jag vet inte. Och man får inte veta vad det blir förrän man sitter där. Det är väldigt spännande. Det kan bli både smickrande och jobbigt. Bara de andra gör det på sitt sätt blir det roligt.
I 90-talets stora svenska indieband Popsicle var han en av frontgestalterna. Bland hitsen fanns ”Hey princess” och ”Not forever”. Andreas Mattsson har även skrivit låtar åt en rad andra artister. För egen del skulle han gärna höra tolkningar från sina soloskivor.
– Det ligger mig närmare. Med Popsicle gjorde vi ju så bra vi kunde. Det vore roligt med lite spridning.
Han har samarbetat med Peter Jöback, övriga känner han inte. Cherrie beskriver han som trevlig och Siw Malmkvist som en artist som fanns överallt när han var liten.
Han har ”lyssnat lite på allas alla låtar”. Att vaska fram rätt låtar att tolka har varit svårare än han trodde.
– Inte för att de är dåliga, men för att jag skulle kunna tillföra någonting. Jag har ton- och ackordvärden jag rör mig inom, vissa stämningar. Vi får se om någonting blir intressant. Man hoppas ju.
– Det här är utanför min ”comfort zon” och känns därför kul.