Järnfyren på Pite-Rönnskär byggdes på innan den monterades på ön. ”Det är två sektioner som lagts till, som ökat längden med runt åtta till tio meter”, säger Mats Johansson.
En skåpbil sladdar in vid den lilla båthamnen i Kinnbäck. Ut stiger Jeanette Larsson och Mats Johansson som tillsammans driver både båttaxi och kafé på Pite-Rönnskär. De lastar båten "Kinnbäck 2" med frukostflingor, ägg och turister innan vi lämnar hamnen. Vanligtvis får elva passagerare plats i båten, men på grund av coronapandemin har de behövt anpassa antalet platser och till dagens första tur är vi totalt sex passagerare.
– Hittills har det inte varit så många turister, men nu när vädret kommer märker vi att det blir fler och fler som vill komma ut och besöka ön. Min telefon har ringt konstant de senaste dagarna, berättar Mats Johansson.
Båten kryssar mellan olika småöar innan den efter knappa 15 minuter når sin destination, Pite-Rönnskär. På ön finns det ett 30-tal gamla fiskestugor, och alla förutom två har samma röda färg som den jättelika fyren.
– Den kom hit från Sandhammaren i Skåne 1904 och började användas 1905. Där stod den tillsammans med sin tvillingfyr, men båda behövdes inte där så då ställdes den här istället, säger Mats Johansson.
Fyren ligger högst upp på ön och är med en längd på 37 meter Sveriges högsta järnfyr, och den tredje längsta av alla Sveriges fyrar, endast slagen av Långe Jan och Understens fyr.
Bredvid fyren ligger ett stort vitt hus som tidigare användes som boplats för lotsarna men som sedan 2015 är kafé och vandrarhem, en idé som enligt Jeanette Larsson kom mycket tidigare.
– Mats är född i Kinnbäck och var mycket på ön som barn. Någon gång på 1990-talet sa han till mig att man borde kunna köra turister till ön. Och nu gör vi vår sjätte säsong, det känns fantastiskt.
Runt fyren, den gamla lotsstugan och kaféet finns en mur. Området inuti ägs av Skellefteå kommun, Pite kommun och Kinnbäcks byaförening.
Förutom det första lasset med turister är det även andra personer på plats. Titt som tätt dyker det upp vattenskotrar och privata båtar som lägger till vid gästkajen för att ta sig en titt på ön och i flera av de gamla fiskestugorna, som idag är fritidshus, finns det människor som njuter av det varma sommarvädret som svept in över ön.
– Självklart har vi regniga dagar här också, men vi har ganska ofta tur med vädret. Förra veckan kunde man se mörka regnmoln över kusten egentligen hela veckan, men vi fick vår första regndroppe först på fredagen, säger Jeanette Larsson samtidigt som hon tittar ut över den klarblåa himlen.
Om man går rakt upp från hamnen på Pite-Rönnskär, förbi stugbyn och ut mot havet kommer man ut på en holme där det står en liten vit byggnad med ett ännu mindre klocktorn på taket. Det är kapellet som har funnits på ön sedan 1771.
– Två gånger om året var det gudstjänst för fiskarna och de andra som bodde här. Då kom det en präst från fastlandet som predikade för öborna. Nu för tiden är det högmässa en gång om året, men det händer också att den nyttjas vid andra tillfällen, till exempel bröllop, säger Mats Johansson.
Det lilla kapellet byggdes 1771 och ligger bakom fyren och fiskestugorna på en udde.
Kapellet är litet och kompakt, och på de smala gråa bänkarna kan man se mängder av inristade namn och årtal. Även på väggarna är det skrivet autografer och bredvid en av de tydligare har årtalet 1777 ristats in.
Efter ungefär tre timmar är det återsamling vid båttaxin innan hemresan inleds. Bakom oss lämnar vi järnfyren med de matchande stugorna, det gamla kapellet och det vidöppna havet. Framför oss har den blå himlen bytts ut mot grå moln, och en mindre skur faller över oss när vi lägger till vid småbåtskajen.