Filtar som glöder. En musiker det sprakar om. Foto: Roine Sandlén.
Där brukar hon ha väldigt svårt att bestämma sig.
– Skulle jag sälja garn till någon som har lika mycket beslutsångest som jag själv, då skulle jag bli tokig, försäkrar Akrosard, alias Sabrina Fagerheim.
När det gäller färger finns det alla chanser i världen att vela hur mycket som helst. Favoritfärgen är rosa och tänk bara på hur många nyanser det finns av den. Sedan finns det så mycket annat en virkare måste bestämma. Hur många trådar ett garn ska bestå av till exempel, och så det här med hur garnet känns.
– Jag är mest intresserad av texturen.
Vilket är fullt naturligt eftersom hon ingenting ser. Då är det väldigt mycket som bygger på både känsel och känsla. De gånger hon har riktigt svårt att bestämma sig plockas manicken fram, den talande färgindikatorn, som högt och ljudligt berättar vad det är för kulör på nystanet.
Där Sabrina är, där är alltid guitalelen. Ett nätt litet instrument, en kombination av gitarr och ukulele, som hon gärna plockar fram och spelar på bara någon ber om det.
Det borde förresten fler göra betydligt oftare. Sabrina är född solist, läser inte noter men har ett välutvecklat gehör. Har provat att sjunga i kör också, men det gick inget vidare.
– Jag wailade sönder stämman, erkänner hon glatt och konstaterar sedan att hon inte kommer att ställa upp i ”Idol”. Har en syster som tjatat ganska mycket om det. Nu har systern gett upp, för musik är ju konst och konst kan man inte tävla i.
Detta är Sabrinas bestämda åsikt. Kan inte ruckas på en endaste millimeter.
Annat som också är konst, det är de virkade filtarna av mormorsrutor med mönstret "prästkrage". Eller rosor som Sabrina brukar kalla dem.
– Jag kom på att jag ville bli bra på något som är intressant att göra.
Det var mamma som lärde henne hur man gör.
Den första filten hängde inte ihop. Den andra ligger i Sabrinas fåtölj. Den tredje ligger i gungstolen i stugan i Norge. Den hon håller på med just nu ska farmor få.
– Sedan ska jag virka tre till. Jag gör filtar till folk jag tycker om.
Just precis i denna stund kan det faktiskt vara så att Sabrina har slutat röka. Rökning är inte bra för rösten. Men snuset tänker hon fortsätta med.
Dosan hänger i en snodd runt halsen, i ett snusfodral. Virkat naturligtvis.
Skulle någon behöva ett virkat mobilfodral kan hon fixa det också, dockkläder likaså.
Hon virkar inte jämt, men nästan. Även de nätter då det är omöjligt att sova.
När det äntligen går att sova någon kväll, då lyssnar hon först på Enya. Favoriten.
– Min högsta dröm är att få träffa henne personligen.
Jag gör filtar till folk jag tycker om.
Sabrina Fagerheim. Foto: Roine Sandlén.