Carolina Marklund. Foto: Annika Eriksson.
Carolina har alltid varit intresserad av andra kulturer och språk och intresset fick sig en ordentlig skjuts för nio–tio år sedan, då många invandrare började komma till Byske.
– Då började mamma och pappa, framför allt mamma, låta dem komma hem till oss. Många kom för att låna telefonen för att ringa hem till sina släktingar och andra kom bara för att sitta och prata. Det har gett mig väldigt mycket och kunskaper om mycket runt omkring, hur saker funkar i andra länder och så, förklarar Carolina, som dessutom vet hur det kan kännas att vara i minoritet.
– I och med att jag själv har ett handikapp och kan tillhöra de som kanske blir lite undanskuffade, så kan jag tänka mig att man får en större förståelse för att alla människor kan vara olika.
Efter att ha gjort praktik på lite olika platser fick Carolina sitt första jobb i vintras – som språkstöd på SFI. Där fungerar hon lite som en assistent i klassrummet.
– Ofta är det stora klasser och då är det bra att det finns lite extra stöd förutom läraren.
Hon hjälper också till med att fylla i ansökningar till olika kurser och CSN.
– Många är invandrare, men även andra kommer hit. Det är ju faktiskt väldigt svårt, ibland är det knappt så att jag förstår blanketterna, säger Carolina, som känner att hon hamnat rätt.
– Det är ju det här jag vill göra. Det kan inte bli så mycket bättre och det är roligt när man känner sig uppskattad.
Förutom att finnas till hands på jobbet är Carolina också engagerad i språkkaféet i Byske.
– Det är en träffpunkt där de ska få umgås och ha trevligt. Ofta är det så att de inte har så många att umgås med. Det är väldigt blandade livsöden och många mår dåligt och att ses kan vara ett bra sätt att få glömma, om så bara för några timmar. Det finns inte så många ställen i stan där nya kan träffas och det vore bra och roligt om någon ville starta ett språkkafé eller liknande där det skulle finnas möjligheter till olika aktiviteter.
Kommer Skellefteå nå dit?
– Förhoppningsvis, men det kan ta ett tag. Vi är för blyga, vi måste kunna släppa på ”vi och dom” och bli lite mer öppna och jag hoppas det inte dröjer allt för länge.
I Byske vet i alla fall de nya svenskarna vem Carolina är.
– Man får en närmare relation till vissa. Min mamma är fortfarande engagerad, framför allt i yngre som behöver läxhjälp, så de träffar man lite oftare. Annars är det väl mest när man är på samhället, då är det ”hej, hej” överallt, säger Carolina och ler.
Läs Carolinas bloggom människors lika värde.
Det är ju det här jag vill göra.
”Ibland kan man vakna och känna att det inte kommer bli någon bra dag, men så kommer man till jobbet och då blir man pigg på en gång”, säger Carolina Marklund som trivs på Campus. Foto: Annika Eriksson.