”Jag har aldrig kunnat ha ett arbete och inte heller studera vidare, då måste man sitta still och hålla ett tempo och det klarar jag inte”, säger Maria Granberg, som tillbringar dagarna med bichon havanaisen Ronja. Foto: Roine Sandlén.
Katten Teddy ligger i vardagsrumssoffan, medan hunden Ronja ligger under soffbordet och morrar lite skeptiskt mot de okända besökarna. Utanför lyser eftermiddagssolen och skapar ett väder som brukar passa Maria och andra smärtpatienter.
– Varma höstdagar är det perfekt, men det finns ju ingen dag när jag inte har ont, det är värk hela tiden även om det varierar i styrka.
Maria har lidit av värk i många år och i våras fick hon utlåtandet att det skulle kunna röra sig om fibromyalgi. Nu väntar hon på en remiss i hopp om att senare kunna få en diagnos.
– Min mamma har fått diagnosen så där känner jag igen lite. Och jag hoppas att om jag får diagnosen kommer jag bli lite mer trodd. Sjukdomen har jag haft mer eller mindre hela livet, men problemen har blivit mer och mer de senaste åren. Jag har kraftig värk och nedsatt ork, jag orkar nästan ingenting, säger Maria, som är med i olika grupper på sociala medier.
– Jag har sett i smärtgrupper på Facebook att det är fler som inte blir trodda och någon måste ju säga i från. Istället för att bara säga det så tänkte jag att jag skulle göra något den här gången.
I början av september påbörjade hon en namnsinsamling med syftet att göra sig hörd och lyfta sjukdomar som kanske inte alltid syns. Nu är den uppe i nästan 800 namnteckningar.
– Det blev ett större bemötande än jag trodde att det skulle bli. Människor delar länken och den har spritt sig även utomlands, säger Maria som tänker lämna in den till lite olika instanser.
– Till Försäkringskassan ska den i alla fall och sedan borde väl någon politiker få ta del av den.
Via namninsamlingen har hon också kommit i kontakt med andra som lider av ”osynliga” sjukdomar och det kan vara ett stort stöd.
– Man kan lufta sina problem, diskutera och få prata med andra som sitter i samma sits och då känner man att man inte är ensam. Det kan lätta den inre bördan som man har. Ofta kan man känna att man inte är värd något. Nu under valrörelsen var det ett parti som sa att i Sverige ska man känna sig betrodd och ha framtidstro, men det gör inte jag i det här fallet. Vi är alla olika och en del har haft oturen att åka på det här och vi kan inte göra något åt det.
Vad hoppas du att insamlingen ska leda till?
– Att kunna bli trodd. Det är som om de tror att man bara vill vara hemma och rulla tummarna, men jag skulle ta vilket jobb som helst om kroppen orkat med det.
Det är värk hela tiden även om det varierar i styrka
