Bevis. På väggen hänger tavlor av de medarbetare på Skellefteå lasarett som disputerat. Nu finns också Eva-Britts porträtt med.
Vi träffar Eva-Britt i centralhallen på Skellefteå lasarett. Redan i april gick hon upp med sin avhandling om dagliga aktiviteter bland äldre personer med kronisk hjärtsvikt och nyligen mottog hon ett stipendium från Stiftelsen för medicinsk forskning. Nu ska hennes tavla upp på väggen.
– Det känns lite genant, men roligt också. Jag är väldigt stolt över det jag har gjort och hoppas att det ska kunna bidra till att göra livet bättre för patientgruppen.
Bredvid hänger porträtt av läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster. Eva-Britt är den första arbetsterapeuten i Skellefteå som har skrivit en avhandling. Studierna har finansierats genom stipendier och bidrag från olika håll.
– Det tog några år, men det har varit kul med omväxling och att få prova på något nytt. Jag är mycket tacksam för det stöd som jag har fått, utan det hade arbetet inte gått att genomföra då all forskning skedde vid sidan av mitt vanliga jobb, förklarar hon.
1977 gick hon ut från arbetsterapeutprogrammet i Umeå och sedan dess har hon varit yrkesverksam, senast inom primärvåden. För några år sedan medverkade hon i EU-projektet HeartNet som kretsade kring personer med kronisk hjärtsvikt. Då upptäckte hon att det knappt fanns någon forskat inom arbetsterapi, varken nationellt eller internationellt.
– Så jag bestämde mig för att göra det själv. Jag har fått höra att jag är pionjär inom området och många vill ta del av det jag har skrivit. Det känns roligt.
Genom åren har hon haft kontakt med många äldre människor som lider av kronisk hjärtsvikt. En grupp som hela tiden växer, berättar hon.
– Sjukdomen påverkar mångas möjligheter att leva normala liv, så forskningen har fokuserat på hur man kan underlätta för dem i vardagen. Många måste lägga all sin energi på att kunna genomföra vardagliga sysslor, snarare än att göra sådant som de också tycker är roligt. Det är synd, säger Eva-Britt.
Just nu vikarierar hon som lektor på institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering på Umeå universitet. Vad som väntar härnäst vet hon inte.
– Jag älskar mitt jobb som arbetsterapeut och trivs med att undervisa och lära ut till studenter också. Men det vore roligt att rent praktiskt få vara med och utveckla även kommunal rehabilitering i hemmet och hemsjukvård då tyngdpunkten för stöd till patientgruppen nu ligger där.
