”Jag är för det mesta glad. Man har bara ett liv”, säger Aina Meijer när hon sitter och stickar i vardagsrummets favorithörn. Foto: Lars Eriksson.
Det hänger massor av tavlor på väggarna i Skelleftehamnslägenheten. Längst in i vardagsrummet ligger det garnnystan och stickmönster om vartannat. Här är Aina Meijers favorithörn. Hon älskar nämligen att sticka.
– Än känns det bara som att jag har semester och inte pension. Jag tar en dag i sänder. Städa garderoben och sortera garnerna har jag tänkt att göra, men bara om det känns roligt annars får det vara, säger hon och skrattar vilket hon ofta gör.
I hela sitt yrkesverksamma liv har hon jobbat som frisör och redan som sexåring var siktet inställt.
– Då dog min mamma och jag blev föräldralös. Jag fick flytta till min moster och morbror i Drängsmarkskläppen. Där fanns en frisör som hette Karin Brännström. Hon blev min idol och är det fortfarande fast hon inte lever. Jag fick se kunder som kände sig fula när de kom, men som var vackra och glada när de gick därifrån. Det var en sådan fantastisk känsla. Då bestämde jag mig för att bli som tant Karin. Det beslutet har jag aldrig ångrat, säger hon.
Direkt efter att hon hade gått ut nian på Brännanskolan påbörjade hon en utbildning till frisör i Borlänge.
– Det var första gången i livet jag var hemifrån. Vi fick lära oss manikyr och allt inom hårvård. På skolan fick vi jobba med kunder hela dagarna. På den tiden fick vi inte dua kunderna utan vi fick säga fru eller fröken.
Aina Meijer känner att hon varit lyckligt lottad som fått ha sin hobby som yrke.
– Jag skämdes första gången jag fick lön. Det jag gjorde var ju mitt stora intresse. Att klippa någon är inget jobb för mig, förklarar hon.
Under några år i början av 1980-talet var hon en del av en modellgrupp i Skellefteå.
– Vi hade visningar och shower där vi visade upp kläder och frisyrer. Det var roliga år, men jag saknar dem inte. Man ska sluta när det är som roligast och det gjorde jag.
1991 hände det som inte får hända. Dottern Tesa dog, endast 18 år gammal.
– Om inte alla medmänniskor funnits där då hade jag inte ens gått ut. Att prata med mina kunder var för mig ett bättre stöd än att gå till en kurator.
Det är kärleken till människorna som drivit henne framåt genom åren.
– Jag har kanske inte Sveriges bästa teknik när jag klipper, men jag älskar hår och dem som finns under håret. Det är så häftigt att jag fått möta så många människor. Skellefteborna är så bra. Folk är så medmänskliga i vår stad, säger hon och sprudlar av energi.
Än känns det bara som att jag har semester och inte pension.