Livet har fått en vändning för Nils Eriksson.
"Lindrig psykisk utvecklingsstörning" är den felaktiga diagnosen som har följt Nils Eriksson genom uppväxten från lågstadiet ända fram tills för fem år sedan. Då studerade han redan på förskollärarprogrammet vid Umeå universitet efter två intensiva år på Solviks folkhögskola där han läste in särskild gymnasiekompetens.
Den nya utredning som gjordes 2015 slog fast att Nils var normalbegåvad med diagnosen högfungerande autism/Asperger syndrom.
– Det är min aspergerdiagnos som gjort att jag har varit och är så otroligt drivande, flitig och ambitiös. Det är den som har gjort att allt gått så bra för mig och möjliggjort den här kometkarriären.
Nils är otroligt stolt och sammanbitet angelägen att få berätta. På bordet framför honom ligger kopior på utredningar och omdömen som ställts på honom.
Han var sju år och skulle börja skolan ett år senare än sina jämnåriga efter två jobbiga år på förskolan. I psykologutredningen inför skolstarten föreslogs att kraven i skolan "bör anpassas så att Nils får möjlighet att utvecklas efter sin förmåga utan att tappa självförtroendet".
Men kanske var det redan förlorat. Nils trivdes inte i förskolan, han avvek och höll sig ofta för sig själv.
– Jag var oerhört utsatt. Ensamheten var delvis självvald men jag blev aldrig inbjuden i lekarna och när jag ville vara med blev jag utstött. Jag blev till sist osynliggjord.
Gungan på gården var en trygg tillflykt. Rörelsen gav ett lugn som han hade hittat redan som 5-åring då han gärna satt i soffan och slog huvudet mot den mjuka soffkanten till tonerna av samma låt som om och om igen hördes i högtalarna.
– Det var första tecknet på att jag hade ett avvikande beteende.
I utredningarna som följde skrevs bland annat att Nils hade stora begränsningar i förmågan till kontakt och socialt samspel. När han hade börjat första klass höll man fast vid att han begåvningsmässigt låg under genomsnittet med ett IQ på 61 (70 utgör gränsen för utvecklingsstörning). Där skrevs också att hans begränsningar sågs som ett funktionshinder inom autismspektrat.
I andra klass fick han en resurspedagog men Nils brukade ofta rymma från skolan. Han ville bort från allt det jobbiga.
– Jag bokstavligen flydde från en fruktansvärd tillvaro med mobbning och utanförskap.
Efter två år i skolan gick det inte längre och det alternativ som fanns att tillgå var antingen att byta skola till en klass med gravt förståndshandikappade elever eller till en plats i grundsärskolan som fanns på samma skola. Någon skolklass för barn med högfungerande autism fanns inte i Skellefteå, där Nils är född och uppvuxen.
– Det är en viktig skillnad mellan utvecklingsstörning och neuropsykiatrisk diagnos men särskolan var för mig vid den här tiden det minst dåliga alternativet av två dåliga.
"Lindrig psykisk utvecklingsstörning" är den felaktiga diagnosen som har följt Nils Eriksson genom uppväxten.
Nils flyttades upp en klass och började årskurs 4 på särskolan.
– Jag blev mycket lugnare, det fanns en slags samhörighet i den lilla klassen och utåt sett var det positivt. Mobbningen försvann till en början men övergick sedan i en annan form.
De andra eleverna på skolan behandlade särskoleeleverna illa. De blev ofta kallade "djävla CP" och idiotförklarades. Men Nils berättar även om en utsatthet inifrån klassrummet av pedagogerna.
– Vi fick utstå olika former av omotiverade och obefogade bestraffningar, en maktutövning mot oss som redan befann oss i ett svårt underläge och djup sårbarhet.
Åren gick och när Nils blickar tillbaka blir det tydligt hur understimulerad han var i särskolan. Efter nian skulle han välja gymnasium och av endast fyra alternativ för särskoleeleverna valde han industriinriktning.
– Skolan motsvarade allt mer illa det jag kände att jag faktiskt kunde åstadkomma. I takt med att jag mognade och utvecklades förstod jag att jag var betydligt mer kompetent. Det här var inte alls det jag var ämnad för eller där jag hörde hemma.
Betygen han fick efter fyra år på gymnasiet var i princip värdelösa, de gav ingen högskolebehörighet så folkhögskolan blev räddningen. Under två år läste han in sin särskilda gymnasiekompetens och vid första försöket blev han sedan antagen till förskollärarprogrammet.
– Jag vill ge barn den viktiga starten i livet som jag aldrig fick. Sen gillar jag barn, de är fördomsfria och dömer inte.
”Jag kände under gymnasiet hur himla fel allt blev. Då upptäckte jag vilken potential jag har och vad jag ville sträva efter i livet”, säger Nils Eriksson som efter nästa hela skoltiden i särskolan nu fått en doktorandtjänst i förskolepedagogik.
När diagnosen lätt psykisk utvecklingsstörning togs bort ur handlingarna var Nils redan på väg att klara utbildningen utan en enda underkänd uppgift. Efter ett kortare vikariat på förskola började han sin masterutbildning på distans vid Stockholms universitet. Masteruppsatsen håller han precis på att färdigställa.
– Jag hade forskardrömmar redan under grundutbildningen. Det är i det akademiska jag har mina styrkor, jag vill göra skillnad för förskolebarn, och nu blir det som forskare.
En tunn diktsamling sticker fram under några av papperen på bordet. Stigmats kortege är titeln på utvalda delar av den poesi som Nils formulerat för att bearbeta det han har varit med om.
– Texterna berör alla känslor jag upplevt, all ilska, vanmakt och maktlöshet och hur jag har påverkats av den.
– Dikten Missbildade händer (se här intill) är exempel på det förtryck jag har upplevt. Det är mitt sätt att ta fajten mot föreställningar av normalitet kontra avvikelse, det vill säga den makt och det förtryck vilket det som anses normalt kan utöva över det som anses avvikande.
Nils vill fortsätta skriva både poesi och prosa men framför allt siktar han högt för en framtid inom den akademiska världen. Den femåriga doktorandutbildning drar i gång redan i början av maj på distans och planen är att Nils flyttar till Sundsvall till sommaren.
– Tänk att jag på åtta år har gått från en skolform för individer med en utvecklingsstörning till att påbörja den högsta av utbildningsnivåer i det här landet.
Vi har suttit vid köksbordet i över två timmar. Nils samlar ihop sina papper och ser fram emot att nå ut med sin historia.
– Jag önskar få vara en inspirationskälla, inte bara för personer med min diagnos utan för människor överlag. Jag vill visa att hur omöjliga eller svåra omständigheterna än är så kan det ske mirakel.
Nils berättar att hans favoritlärare under gymnasietiden frågade honom vad han trodde han gjorde om tio år. Svaret var tydligt: "Jag är väl forskare på något universitet".
Och så blev det.