Barnkör. ”Jag älskar mitt jobb”, säger Rose-Marie, sångpedagog och körledare på Kulturskolan. Foto: Lars Eriksson.
Tjejerna i kören står sida vid sida med koncentrerade blickar riktade mot sin körledare. De följer hennes rörelser minutiöst – för det är den effekten Rose-Marie Löfgren Hägglund har på andra människor. Hon är en självklar ledare som utstrålar glädje samtidigt som hon delar med sig av sin till synes outtömliga energi.
– Jag ger alltid allt. Det spelar ingen roll om det är en vanlig körlektion eller ett uppträdande, säger hon.
Rose-Marie är född i Karlstad, uppvuxen utanför Kalmar, har studerat i Stockholm och haft sitt liv i Skellefteå. Maken Björn Hägglund, 65 år, är orsaken till att hon letade sig norrut.
– Vi fann kärleken under utbildningen. Men jag kämpade på för att det skulle ta slut, för vem vill flytta till Norrland? säger hon skämtsamt och försäkrar att hon inte ångrar någonting.
Från skoltiden på Stockholms musikpedagogiska institut och fram till nu har de inte bara varit ett par privat utan även delat yrkesliv. Ända från 1980-talets början har de jobbat tillsammans på Kulturskolan.
– Tanken är att vi ska gå i pension samtidigt, han vid 67 år och jag 63 år.
Tusentals elever har haft Rose-Marie som körledare och sångpedagog, barn som vuxna. I över tre decennier jobbade hon som lärare, men när lärarlegitimationen infördes 2013 visade det sig att hennes musikutbildning inte längre dög.
– Jag fick veta att jag inte var lärare, trots att jag jobbat som lärare i hela mitt liv. Men jag är inte bitter, säger hon och skrattar, för Rose-Marie har alltid nära till ett skratt.
Att hon inte längre kunde kalla sig lärare förändrade inte hennes jobb nämnvärt. I dag är hon körledare, sångpedagog, ansvarig för kulturskolans utåtriktade musikverksamhet samt körledare i Gammbyssa. Dessutom jobbar hon med nyanlända flyktingar, där sången hjälper dem att lära sig det svenska språket.
– Jag kan inte ett ord arabiska, men jag kan lära mig en arabisk sång. Har man bara en melodi till orden blir det lättare.
När Rose-Marie var i tioårsåldern upplevde hon något av en musikalisk frälsning. Hon och flera hundra barn var med och sjöng i Växjö domkyrka.
– Jag kan inte riktigt förklara, men där och då hände något stort med mig.
Från och med det ögonblicket blev sången, och framför allt körsången, en naturlig och nödvändig del av hennes liv. Rose-Marie menar att rösten är en självklar del av en människas identitet.
– Litar man på sin röst så får man även bättre självförtroende, det vill jag ge mina elever.
Hon hävdar att alla människor kan sjunga, mer eller mindre bra.
– Men alla bör sjunga för sina småbarn. För ditt barn är din röst det vackraste i hela världen.
Litar man på sin röst så får man även bättre självförtroende, det vill jag ge mina elever.