Kerstin Salomonsson skriver numera sina brev på datorn men skickar dem med vanlig post. Foto: Lennart Enkvist.
Kerstin skrev det allra första brevet till brevvännen Ann-Marie Eriksson, numera Emilsson, den 3 november 1939. Då hette Kerstin Mörtsell i efternamn och gick andra klass i skolan hemma i Mörttjärn, Malå.
Allt började med att Kerstins lärarinna tillfälligt bytte plats med en kollega i småländska Lekaryd. Den nya lärarinnan skrev upp sina elevers namn på svarta tavlan, sedan fick Mörttjärnbarnen välja vem de skulle skriva till.
– Det var fler som skrev men jag tror inte att någon annan fortsatte som vi gjorde, säger Kerstin.
Nej, att brevvänner fortsätter att skriva till varandra efter 75 år hör sannerligen inte till vanligheterna. Men det är precis vad Kerstin och Ann-Marie har gjort.
Visst har det funnits perioder när det har gått längre tid mellan breven, men kontakten har de aldrig släppt.
De båda brevvännerna har också träffats flera gånger. Den första gången var i Härnösand 1950 och den senaste i Växjö för tre år sedan. I och med att Kerstin har en dotter som bor utanför Ljungby brukar hon passa på när hon hälsar på henne.
Kerstin minns särskilt ett möte i Lossmen, där hon tidigare bott, då Ann-Marie hade med sig hela familjen med barn och barnbarn.
Ett annat speciellt minne hon bevarat är ett ”karusellbrev” från 1963. Lennart Hyland var programledare för det populära radio- och tv-programmet Karusellen och ett av hans påhitt var att det skulle gå att skicka brev utan porto och frimärke. Det fungerade, Postverket lydde och brevet till Kerstin kom fram.
Med åren har det blivit alltmer sällsynt med ”riktiga” brev med frimärken. I stället har internet blivit det naturliga sättet att hålla kontakten. Det är också något som Kerstin har anammat.
Hon är ute på sociala medier och har både en iphone, en bärbar dator och ett trådlöst nätverk hemma i lägenheten.
Det började med att sonen Eric gav henne ett presentkort på en datakurs för seniorer 2005.
– Han tvingade mig, tyckte att jag skulle prova, berättar Kerstin.
På kursen fick hon lära sig grunderna. Sedan har Eric hjälpt henne en hel del med det tekniska.
– Jag tror inte att det är så dumt att hålla igång hjärnan, konstaterar hon.
Kerstin fotar mycket och lägger ut en del bilder på Instagram. Skype använder hon för att prata med familjen och några jämnåriga vänner. Bland annat har hon tagit upp kontakten med en tidigare klasskompis från Mörttjärn som numera bor i Jämtland.
Däremot är det fortfarande den gamla skolan som gäller i kontakterna med Ann-Marie. Visst har Kerstin försökt peppa henne att testa den nya tekniken, men utan resultat.
– Hon har inte ens en telefon som jag kan skicka bilder till. Hon är inte intresserad, det är ingen som har tvingat henne.
Jag tror inte att det är så dumt att hålla igång hjärnan.