På språng. Det är sällan man ser Bosse Fuhrman stå stilla. Oftast är han på väg till eller ifrån något.
Huset ligger bara ett halvt stenkast från vattnet. Vågorna på Kågefjärdens yta är nästan lite rogivande där de rullar fram utanför fönstret. TV:n står på och vid köksbordet sitter Bosse Fuhrman vid datorn. Det här med lugn och ro är inget för den pensionerade journalisten.
Han har en massa uppdragsgivare som han hjälper med allt från hemsidor till att skriva artiklar. Ibland hoppar han till och med in och jobbar på sin gamla arbetsplats Norran.
– Det är så jäkla roligt att jobba. Jag får tänka och det håller min skalle igång. För mig kändes det viktigt att inte lägga av utan att fortsätta. Jag försöker att skriva så att vanligt folk vill läsa. Om jag ville skulle jag kunna jobba varje dag, men det gör jag inte. Jag är nog lite sjukligt arbetssugen, men det håller mig frisk, säger han.
Pappa ville att han skulle bli ingenjör, men det var inget för Bosse som hade det lite tungt i skolan. Det skulle bli journalistiken som blev hans levebröd och passion i livet.
1965 började han som allmänreporter på Piteå-Tidningen för att så småningom hamna på sportredaktionen. Karriären började med en världsnyhet om den forne skidmästaren Assar Rönnlund.
– I protest mot nya skatteregler vägrade han att ta emot priser som han vann. Den nyheten var jag först i världen med. Det är jag stolt över.
1968 började Bosse på Norran som blev hans hemvist ända fram till pensioneringen. Under alla år har han spelat fotboll, vilket han faktiskt fortfarande gör. På 1980-talet kunde rollerna gå ihop.
– Jag spelade i Skellefteå AIK när vi mötte Djurgården borta. Direkt efter matchen skrev jag referatet. Problemet var att jag inte hade tillgång till någon telefon. Det fick bli en telefonkiosk. Jag läste in texten och min fru Solveig matade automaten med mynt hela tiden. Det var innan mobiltelefoner och datorer.
Karriären och yrket har varit bra, försäkrar Bosse. Det mesta har varit enkelt och positivt, men inte allt. En gång fick han ett brev med bajs i efter att han skrivit en fotbollskrönika. Svårast av allt var när kollegan Thomas Hedlund gick bort.
– Jag grät och skrev. Det var den svåraste artikel jag någonsin skrivit, berättar han.
Han har bevakat sex olympiska spel, skrivit tiotusentals artiklar, besökt sextio länder och spelat upp mot tusen fotbollsmatcher. Än ger han sig inte.
– Att det ska bli fler matcher är ytterst tveksamt. Jag platsar inte längre, men fler resor och artiklar blir det, lovar journalisten som vägrar sluta jobba.
Jag grät och skrev. Det var den svåraste artikel jag någonsin skrivit.