Kyrkosång och revyer Ilos repertouar är bred.
Han heter egentligen Michael Lindberg. Fast det är det inte alla som vet. Säger man ”Ilo”, då tänds igenkännandets lampa hos många. Han kränger av sig kavajen med orden:
– Kavaj är inte min vardagliga utstyrsel.
I dag har han sjungit på en begravning i kyrkan. En uppgift han ofta tar på sig.
– Det känns hedrande att få uppdraget, jag har gjort det så många gånger nu.
Till vardags är han miljösamordnare på företaget Inwido i Bjurträsk. Snart ska han fylla femtio och lagom därtill blev han farfar.
– En jättestor, fantastisk händelse. Fast det låter gammalt med ordet ”farfar”, eller hur? säger han.
Han växlar samtalsämnen och pratar fort. Galna händelser och strikt allvarsamma blandas. Sången. Rösten, hans stora begåvning. Om valet i livet, att inte satsa stenhårt, att inte söka de stora scenerna säger han:
– Min mamma stöttade mig oerhört, ville verkligen att jag skulle satsa, uppmuntrade att jag skulle söka Framnäs men jag vågade inte göra inträdesprovet, att sjunga upp. Så det stöp. Vi pratar om vad som kunde ha hänt om inte om hade varit.
– Jag har varit feg, rädd, blyg, skraj. Ja, usch, skrattar han.
Men att möta publiken har han inga problem med. Tvärtom. Det är det han verkligen älskar:
– Spelar ingen roll om det är hundratals människor som lyssnar, då är jag helt lugn, då behärskar jag min roll, och helst utan manus, då kan jag prata hur mycket som helst.
På konserterna ger han allt. Utmattad efteråt, vad det än gäller. Eftersom han är en människa som är antingen på eller av, är arbetet med att få till den årliga revyn i Globen i Risliden en ganska långt period av ”på” för honom.
– Skriva är jättekul. Men sedan börjar repetitionerna, dem hatar jag. Samma om och om igen. Fast så kommer ju föreställningarna och då blir det kul igen. Jättekul. Annars skulle jag inte varit med i 22 år.
Han spelar i bluesbandet Mannish Boys, sedan 1989. Munspel och sång är hans gebit. Före det var han med i bandet Protection Blues band.
Plötsligt säger Ilo:
– Vet du, jag sjunger aldrig hemma, lyssnar aldrig på musik, har inte spotify, inte ens högtalare till datorn, visst är det jättekonstigt! säger han och skrattar.
Hur blir livet efter 50? Ilo funderar en stund:
– Jo, jag kanske borde satsa på sången, på något sätt. Kanske är det dags att testa om självförtroendet håller. För det kanske det gör! Och så resa lite mera, se lite mera av världen. Jo, det är nog dags nu, säger han.
Skriva är jättekul. Men sedan börjar repetitionerna, dem hatar jag. Michael Ilo Lindberg
