Det är fyra år sedan som Ankis man Pelle, 59, hennes son Joakim, 27, och mamman i Övertorneå fick det chockerande beskedet att Anki riskerade att dö på grund av sepsis och en svår infektion med mördarbakterier.
Anki låg nedsövd i respirator, kopplad till njurdialys.
– De fick veta att jag troligen inte skulle klara mig, alla inre organ hade börjat svikta. Familjen kastades mellan hopp och förtvivlan i sex veckor. Ena dagen kunde de få veta att jag verkade vara lite bättre, för att de senare samma dag fick höra att jag inte skulle överleva natten.
Ankis syster och bröder kom också till sjukhuset flera gånger för att ta farväl av henne. Som ett sista försök bestämde doktorn att de skulle pröva behandling i tryckkammare och Anki flögs till Sahlgrenska sjukhuset. Chansen att överleva var liten, men man grep efter halmstrån.
– Jag har en svag minnesbild därifrån. Min säng var omringad av vitklädda människor och jag frågade om jag kommit till himlen.
Det hade hon inte. Då. Men Anki, 54, är övertygad om att hon under den svåra tiden varit till himlen och vänt.
– Jag befann mig utanför min kropp och kunde se mig själv i sjuksängen när jag började gå uppför en vacker marmortrappa med snirkliga smidesräcken. Det var den vackraste trappa jag sett.
Anki fortsatte att gå uppför trappan tills hon mötte sin sedan länge döda mormor.
– Mormor sa att jag fick titta in, men inte stanna. Hon visade mig en stor, vacker sal som var smyckad till fest. Där fanns fantastiska maträtter, vackra kandelabrar och kristallkronor. Alla människor var klädda i fina festkläder och jag ville verkligen stanna där. Jag såg många vänner och bekanta och träffade också min pappa. Han sa samma sak till mig. Jag fick bara se mig omkring, men inte stanna.
Anki kände en stark längtan efter att få stanna kvar, allt var harmoniskt och bekymmersfritt. Här ville hon vara!
– Då sa mormor att hon skulle visa mig framtiden. Jag fick se när min son Joakim höll i ett litet barn. Skulle jag bli farmor? Men Jocke hade ju inte ens en flickvän! Sedan hörde jag min lillebror ropa på mig. Han ropade allt högre och högre och mormor tog farväl av mig med orden ”du kommer att ha det tufft, med brinnande smärtor. Men du kommer att klara det”.
Mot sin vilja sögs Anki tillbaka nedför trappan och när hon vaknade, efter att ha legat nedsövd i respirator i sex veckor, övermannades hon av en brännande smärta och klara minnen från mötet med mormor.
– Jag trodde att jag bara sovit en natt och förstod ingenting när mina nära och kära stod vid sängen och grät. Sjukvårdspersonalen portionerade ut vad som hänt i små doser, säger Anki som varken kunde andas på egen hand, röra sina fingrarna eller prata.
– Jag kommunicerade genom blinkningar och tänkte i min förtvivlan att det måste vara såhär ALS-patienter känner.
Allt på grund av en liten sticka i foten, som öppnat vägen för blodförgiftning, en propp i blodkärlet och mördarbakterier som angrep hennes muskler. De åt upp hennes ben!
– Det hade varit uppskuret från fotknölen upp till höften i veckor. Doktorn gick regelbundet in och rensade bort angripna delar. När benet var ihopsytt och skulle läggas om råkade jag se det. Det såg ut som ett stycke rå oxfilè! Samtidigt hörde jag sköterskorna viska att jag nog aldrig skulle kunna gå igen. Då tappade jag nästan livsmodet och började smuggla undan en morfintablett varje gång jag fick min dos. Jag ville ha ett rejält lager, för att kunna ta mitt liv. Om jag varken skulle kunna gå, eller ens sköta mina behov på vanligt sätt, vad var det då för liv?
Ankis ben opererades mer än 25 gånger och efter två månader gjordes en hudtransplantation. Det översta hudlagret från högerbenet lossades och fästes ovanpå det vänstra.
Efter totalt sex månader på sjukhus blev Anki äntligen utskriven och fyra månader senare slängde hon kryckorna.
2018 blev ett förlorat år, men livet efter olyckan har blivit desto bättre. Under det följande året träffade Ankis son Jocke sin flickvän. När de berättade för Anki att hon skulle bli farmor fanns ännu en anledning att glädjas åt livet.
– Det blev som mormor sa till mig på den himmelska festen, jag skulle få ett barnbarn. Nu är Lucas tre år och min största glädje i livet. Jag har så mycket att leva för men jag är heller inte rädd för att dö. Jag vet ju att det är en stor fest som väntar där uppe.