Strumpan, som sett sina bästa dar, prepareras med syntetiskt doftämne och får agera standin för en åttatandad granbarkborre.
Numera är pojkarna certifierade barkborrehundar. Tillsammans med matte, Anna Jonsson, utgör de varsitt barkborreekipage.
De största problemen finns i södra Sverige, men nu när det blir varmare sprider sig granbarkborrarna norrut.
Efter att ha ägnat det senaste ett och ett halvt åren åt att utbilda sig själv och hundarna i granbarkborresök så vet Anna allt som är värt att veta om denna 4-5,5 millimeter långa mörkbruna skalbagge som är så fruktad av skogsägarna.
- De största problemen finns i södra Sverige, men nu när det blir varmare sprider sig granbarkborrarna norrut. De finns redan här, men problemen är inte så stora än.
Gick kurs
Det var Annas intresse för hundar, att vara ute i skog och mark och att få utföra ett riktigt jobb med hjälp av killarnas känsliga nosar som ledde fram till beslutet att gå på kurs i Småland, i Asa utanför Lammhult. Dit är det cirka 120 mil från hemmet i Östanbäck. Eftersom Anna, Mac och Lad bor så långt bort så blev det att ta bilen fram och tillbaka till Asa fem gånger. Varje gång var de hemifrån en vecka i stöten för praktiska sökövningar och teoristudier.
- Och så övade vi hemma med syntetiska doftämnen. Övar gör vi förresten hela tiden.
Det är vid ett sådant övningstillfälle som Norran får hänga med ut i granskogen och se på när Anna preparerar stammar med syntetisk barkborredoft i en nylonstrumpa.
Det måste vara en gran och innan träningen drar igång måste stammen prepareras med den rätta lukten.
Strumpan är hittad. Dags för en lekfull belöning.
Tidigare ägnade de sig åt lite personsök på hobbynivå och nosework. Numera har Lad och Mac insekter som sin specialitet.
Skarpt sökläge
När det är dagsför skarpt sökläge på riktigt, då får den ena hunden ta på sig västen som det står ”barkborrehund” på medan den andra får fortsätta att vila i bilen tills det är dags för avlösning. Anna, som redan vet vilket område som ska sökas igenom, plockar fram gps:en och så bär det av in bland granarna. Granbarkborren sänder ut fyra olika doftämnen, feromoner. Dessa kan hundarna känna på 50-100 meters avstånd, beroende på hur det står till med väder och vind. Faktum är att människonäsan också kan känna den typiska borredoften om bara förhållandena är de rätta.
- Är många träd angripna på ett och samma ställe och står de i en sänka där det är riktigt varmt, då kan jag också känna lukten, försäkrar Anna.
Granens värsta ovän
Hon har inte bara sett otaliga åttatandade granbarkborrar - alla granars värsta ovän. Hon vet också hur skadorna i det inre barkskiktet ser ut. Mönstret barkborrarna lämnar efter sig liknar mest ett människoskelett där ”ryggraden” är den så kallade modergången som honan gräver ut och ”revbenen” är de smalare gångar som larverna gräver innan de förpuppas. Cirka 6-8 veckor efter att trädet blivit angripet är ungborrarna redo att borra sig ut ur barken, flyga iväg till ett nytt träd och lägga nya ägg.
- Hålen de lämnar efter sig liknar skotthål.
Markerar vid träd
"Är många träd angripna på ett och samma ställe och står de i en sänka där det är riktigt varmt, då kan jag också känna lukten."
När en hund ställer sig och markerar vid ett träd som ser helt friskt ut, då gäller det för Anna att titta extra noga. Det hon letar efter är de små högarna med rödbrunt borrmjöl som baggarna lämnar efter sig när de tränger in i barken. Det är inte alltid lätt att få syn på det där mjölet. Ett knep kan vara att spana efter små spindelvävar som borrmjölet lätt fastnar på. Dessutom letar hon efter 2-3 millimeter stora ingångshål under barkflagorna.
Annas arbete går ut på att hitta angripna granar så tidigt som möjligt, märka dem med plastband och rapportera till skogsägaren så att träden snabbt kan huggas ner och forslas bort innan en ny generation borrar hinner flyga ut och angripa nya träd: Ju snabbare upptäckt desto bättre.
När ett träd väl är angripet dröjer det inte länge innan vatten- och näringstillförseln stryps och trädet dör.
- Träd som redan har dött ska man låta stå kvar, de är bra för andra typer av insekter, bland annat sådana som är fiender till just barkborrarna.
Levande träd
Granbarkborren ger sig bara på granar och angriper levande träd som är stressade. Det kan vara träd som står vid en hyggeskant, som har blivit rotryckta under en storm eller som blivit vindfällen. Huvudsaken är att granen fortfarande är vid liv, döda träd är totalt ointressanta.
Fast det där med att trädet måste vara stressat gäller inte alltid. När det har gått ett par tre år och borrarna blivit väldigt många i skogen, då kan de faktiskt ge sig på fullt friska granar också. Om bara några borrar ger sig på ett friskt träd, då har de inte en chans, då dränks de i kåda. Men skulle tusentals insekter ge sig på samma träd, då är det trädet som inte har en chans. Då dör det.
Favoriter
Varje gång Maceller Lad hittat ett angripet träd vill de ha sin belöning - busa med den egna favoritleksaken: En kamptrasa av fårull för Mac och en bandyboll i ett snöre för Lad.
Annas belöning är att få vara ute i skogen hela dagen. På åtta timmar ska hund och förare kunna klara av ett 60 hektar stort område. Det kan bli ett par mil att gå, ibland i mycket besvärlig terräng.
En angripen granstam med det typiska granbarkborremönstret.
Det är den åttatandade granbarkborren som orsakar de största skadorna i granskogen. Skalbaggen har åtta "tänder", fyra på vardera täckvingen.
När de unga granbarkborrarna tagit sig ut genom barken och flugit iväg, då är bara hålen kvar och granen är död.
Kort säsong
Tiden för när barkborresök kan genomföras är inte lång, från maj till augusti bara.
- Jag ska ta kontakt med skogsbolagen och berätta att vi finns. Jag åker till de ställen där jag får jobb. Dessutom kommer jag att starta ett eget företag.
Såvitt Anna vet är hon den barkborresökare som bor allra längst norrut i landet. Den närmaste kollegan finns i Örnsköldsvik.
Och apropå långa avstånd: När Anna gick på kurs så var hon den som hade den absolut längsta resvägen. Kurskamraten som bodde i Tjeckien hade bara 80 mil att åka.