Selmas plan är att nu jobba ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna åka tillbaka till Kapstaden så snart som möjligt.
För bara ett par veckor sedan upplevde 21-åriga Selma, från Örviken, högsommar med gassande sol och höga plusgrader i Afrikas sydligaste spets. Men när hon kliver in på Hälsobaren för vårt möte så gör hon det efter att just ha klampat på Skellefteås snötäckta gator en dag där termometern visar 15 minusgrader. Shorts och t-shirt är nu ett minne blott.
Men intrycken och alla minnen från den resa hon just gjort består.
– Det är det absolut bästa jag gjort och upplevt, utbrister hon direkt när volontärresan till Sydafrika kommer på tal.
Men vad är det som föder en vilja att åka till andra sidan av jordklotet för att arbeta som volontär och varför just Kapstaden?
Selma funderar en stund, och låter sedan orden flöda:
– Att det just blev Kapstaden var nog lite av en slump men att jag velat volontärarbeta är något jag vetat i flera, flera, år. Jag har kollat på det väldigt länge men jag har stött på många organisationer som känns lite oseriösa och där jag inte riktigt kunnat lita på att pengarna går dit de ska gå. Jag ville känna att det skulle vara rakt igenom rättvist och gå till rätt sak, säger hon och fortsätter:
– Jag har alltid vetat att jag ville jobba med barn och någonstans i Afrika, men exakt var i Afrika har inte varit det viktigaste. Jag hittade ett projekt i Kapstaden som direkt kändes bra, och efter att jag fick prata med en svensk som varit med så stärktes känslorna kring att just det var rätt projekt för mig.
Det var trångt inne i verksamhetens lokaler.
Gruppbild från förskolan.
Varför vill du jobba som volontär?
– Jag vet faktiskt inte exakt vad det är som fött den tanken i mig, men jag har alltid känt att jag velat hjälpa andra om jag har möjligheten till det. Jag bor ju i Sverige och allt här är ju så bra och så tryggt, sen finns det platser i världen där barn växer upp utan att ha någonting. Det ska inte behöva vara så men det är hemskt att det blivit så.
Så här i efterhand när du kan summera allt, känns det bara bra att du gjorde den här resan?
– Det är det absolut bästa jag gjort, men det har också varit en av de jobbigaste resorna jag gjort för det är ju jobbigt att se hur orättvis världen är. Hur lite de här barnen jag fick träffa har och man vet inte hur barnens framtid ser ut för deras förutsättningar är väldigt dåliga även om barnen är hur fina som helst.
Jag minns att när jag gick i skola så var det oftare än sällan som man klagade på en sådan sak som skolmaten, och det har du säkert också gjort. Jag kan tänka mig att se det du fick se ger lite perspektiv på saker och ting?
– Ja, det ger ju verkligen perspektiv på saker. Där jag jobbade fanns det ingen ström, inget rinnande vatten och jag var ju sjuk typ hela tiden för det fanns ju inget tänk kring hygienen där.
Barnen på förskolan älskade att dansa, leka och sjunga.
Selma berättar att det på barnhemmet, eller förskolan som de själva ville kalla det, dagligen fanns omkring 70 barn i verksamheten. Till dem fanns bara en dunk vatten som när den tog slut inte fylldes på något mer förrän nästkommande dag. Detta i ett klimat där temperaturen låg mellan 25 och 30 plusgrader.
– Barnen fick ju ett mål mat per dag, och det var ju mat som vem som helst här i Sverige hade kastat direkt men det fanns inte en tanke hos barnen att maten var dålig.
Jag kan tänka mig att man blir ödmjuk av att vistas där?
– Verkligen, om man inte var ödmjuk innan så kommer du verkligen ned på jorden av att vara där.
Hur såg en vanlig dag ut i verksamheten?
– Jag kom dit på morgonen och möttes alltid av att alla barnen kom springandes för att ge mig en kram, och det var typ 60-70 barn. Sen var det lite olika hur dagen fortsatte men det var lek, vi läste böcker, barnen fick lära sig om bokstäver och så mycket dans, säger hon och skrattar till:
– Barnen i Kapstaden har verkligen en helt annan rytm och en helt annan vilja att dansa än de barn jag träffat här i Sverige.
Selma tillsammans med ett av förskolans minsta barn (till vänster).
Som vi redan nuddat vid var förskolan belägen i en av Kapstadens farligaste delar. Ett slumområde där Selma beskriver det som "omöjligt" att gå själv, och under sin tid i Kapstaden fick hon också uppleva våldet från nära håll.
– Ja, precis. Vi blev rånade och fyra av mina kompisar blev av med sina mobiltelefoner när en kille drog pistol mot oss så det var ju väldigt läskigt.
Var det nytt för dig att behöva leva med den rädslan?
– Nej, faktiskt inte. Jag har bott i Albanien och Dubai, och på båda de två platserna bör man kanske inte heller gå ut själv så jag är van vid känslan. Sen är det så klart tråkigt att man ska behöva känna sig rädd, ingen ska ju behöva det, säger hon och fortsätter:
– Sen blir det ju speciellt i och med att jag är blond, för man sticker ju ut med blont hår på ställen som Albanien och Sydafrika.
Väger rädslan och våldet tyngre än glädjen över att hjälpa till på förskolan?
– Nej, nej. Det är helt klart värt det ändå, min dröm är att kunna åka tillbaka till Kapstaden och stanna ännu längre.
Du vill alltså åka tillbaka?
– Definitivt, men det blir ju svårt för som volontärarbete har man ju ingen lön, och det är det som stoppar nu för hade det inte varit en ekonomisk fråga hade jag stannat så mycket längre.
När jag hör vad du säger tolkar jag det som att ditt mål är att samla ihop pengar för att kunna åka tillbaka till Kapstaden igen?
– Ja, definitivt. Jag ska tillbaka, så enkelt är det, säger Selma.