Mattias Sjöstedt står bakom bland annat ”Jag är Klimpen, motherfucker!” och är en av upphovsmännen till snöbion i Skellefteå.
Men det är inte riktigt sant – att det är han som avgör vilka dokumentärer som SVT ska visa. Det som är sant är att han är intaker och projektledare för SVT:s dokumentära satsningar för norr- och västerbotten. Så han har i allra högsta grad ett finger, eller hela handen, med i spelet om vilka norrländska produktioner som public service ska satsa på.
– Vi är ett helt team som jobbar ihop och jag sitter med i beredningsgruppen på SVT, förklarar han.
Teamet har beredningsmöten i Stockholm varannan vecka och det är där som besluten tas.
– SVT får in mellan 300 till 400 dokumentärfilmsprojekt varje år och sammanlagt beviljas 28 produktioner finansiering, säger han och fortsätter:
– Det kan vara alltifrån en skriven idé till någonting som är långt gånget och det är jätteroligt att få in så många historier, men vi skulle vilja ha in ännu fler.
Han säger också att det skulle kunna bli så att han kanske vill välja det som ligger honom själv närmast, men att gruppen är en styrka då. Alla ser inte samma saker och det viktigaste är att se det som kan beröra många i just den landsänden.
En dokumentärfilm kan beviljas mellan 500 000 och en miljon kronor av SVT men det räcker sällan hela vägen fram till färdig produktion.
– För dokumentärfilmare är det också ett jobb att söka finansiärer och det handlar oftast om samproduktioner. Häruppe jobbar många med exempelvis filmpooler, men man kan också sälja visningsrätt för man måste nästan alltid ha annan finansiering också.
Han är väl initierad då han själv är dokumentärfilmare, har eget produktionsbolag och är en av dem som står bakom snöbion i Skellefteå. Bland hans produktioner finns ”Jag är Klimpen, motherfucker!”, dokumentärfilmen ”I väntan på Larry” samt ”Nördar på standby”, en serie som han skapat tillsammans med Mathias Fjellström.
Mattias Sjöstedts kontor, om man nu ska kalla det så, ligger i Örviken nere vid vattnet. Det finns ingenting på utsidan som skvallrar om vad lokalen används till. Han berättar att det tidigare byggdes båtar därinne men det har också varit sommarkafe.
Den känns kreativ, ljuset från fönstren skapar märkliga skuggor i det avlånga rummet. Vitfärgen på väggarna har nötts bort här och där och lite överallt står gamla föremål. Temat är överlag maritimt.
I cirka två år har han haft rollen som SVT:s projektledare. Han brinner för uppdraget, eller närmare bestämt så brinner han för att det ska finnas dokumentära produktioner från Sveriges två nordligaste län.
– Om jag inte hade tagit det här uppdraget så kanske vi inte hade haft någon projektledare här uppe och det är viktigt att det görs filmer från norra Sverige, säger han igen.
Han säger att han ständigt är inloggad. Jag tror honom. Bredvid honom på bordet står hans laptop. Locket är uppslaget och under intervjun sneglar han då och då på skärmen.
När det handlar om dokumentära produktioner är tiden en viktig faktor. Mattias säger att det kan ta tre till fyra år från ax till limpa och att det snarare är regel än undantag att det drar ut på tiden. Längden på SVT:s produktioner är antingen 48 eller 58 minuter. En ocean av tid när vi pratar film, menar han.
– Vet du hur mycket det är, nästan en timme? Frågar han retoriskt och tillägger själv att det är oerhört mycket tid i en filmares värld och att alla detaljer är superviktiga.
Vinkel, utsnitt, anslag, musik och medverkande personer ska synkronisera för att det ska vara någonting som är värt att satsa på och det finns ännu fler parametrar för att få ett ja av SVT.
Många dokumentärfilmare är hängivna och dedikerade, enligt Mattias, vilket han tycker är hedervärt.
– Hur:et är viktigt, dramaturgin när man tittar på berättelsen. Jag kan också säga att från Norrland så handlar dokumentärerna som vi får in ofta om platsen, tidsandan och specifika händelser, säger han och fortsätter:
– Jag skulle vilja lyfta en film som heter ”Lapporten på lina”. Det är en rolig film ur det norrländska perspektivet och den är väldigt spektakulär bildmässigt.
Mattias var projektledare för filmen som hade premiär tidigare i sommar.
Att ha ett bra ämne är en början, men det räcker inte och även om en produktion inte får finansiering så kan den vara bra, riktigt bra, men den kanske inte passar in just då. För Mattias Sjöstedt är det då viktigt att ta sig tid och förklara varför ett nej blir ett nej.
– Det är känsligt att få nej och många dokumentärfilmare kan söka finansiering för samma film flera gånger. Det är en del av processen och man kan ofta ha flera produktioner igång samtidigt.
Min blick dras till en punkt på väggen bakom honom. Där hänger en skylt från 1960-talet. Närmare bestämt från 1967 då Sverige gick över till högertrafik. Ett stort gult H på mörkblå botten. 60-talet känns relevant och absolut inte malplacerat i lokalen, men skylten sticker ut.
Är det någonting som ni saknar från norra Sverige?
– Ja, vi saknar berättelser ur ett yngre perspektiv, av unga människor och jag kan också tycka att det är lite trevligt med humor för dokumentärer handlar ofta om sjukdomar och problem.
Han berättar att SVT dragit igång en satsning där man söker lite lättare ämnen i dokumentär form. Humoristiska produktioner, helt enkelt. Det han också berättar är att intresset för dokumentärer ökat överlag. Det är hett.
– Det spännande med formen är att en dokumentär är en berättelse ur verkligheten. Den kan berättas på flera olika sätt beroende på vem det är som berättar. Det som är viktigt är att komma så nära verkligheten som möjligt.
Vilken dokumentärfilm skulle du själv vilja göra?
Han tänker en lång stund. Sedan kommer svaret, men han vill inte att jag skriver ner det.
– Då kommer jag att bli överöst med sådana prospekt, säger han och skrattar.
Vi bollar ett par ideér som skulle kunna fungera som riktigt bra dokumentärer. Det känns helt naturligt i sällskapet.
Hur ofta får du tips från andra, vänner och släktingar?
– Det händer hela tiden och vissa skulle jag kunna tänka mig att göra själv.
Vilka program ser du själv på tv?
– Jag har ingen tv, säger han och skrattar igen.
Nu kan jag inte låta bli, så min sista fråga blir en aning provokativ:
Behövs dokumentärer egentligen?
– De behövs absolut. De har en chans att berätta historier om, och för, människor i olika delar av Sverige, svarar han.