I januari 2006 mördade den i dag 40-årige mannen en annan man på ett brutalt sätt i en lägenhet på Umedalen. Foto: Björn Wanhatalo/VK
”Samhället ligger bakom mina kval, så det kan hända att jag ger igen på samhället”, skriver den då 29-årige Viktor i ett avskedsbrev till sina föräldrar. Samtidigt sköljer han ner ett stort antal lugnande och antidepressiva tabletter med folköl. Det skriver Västerbottens-Kurireni ett dokument om ett av de mest makabra mordfall i Umeås kriminalhistoria.
Viktor, som är spelberoende och djupt deprimerad, har återigen spelat bort en stor summa pengar på kasinospel på nätet. Nu har han bestämt sig för att ta sitt liv. Alkoholen och tabletterna ger dock inte den effekt som Viktor önskar, och han cyklar därför från sin lägenhet i centrala Umeå till en nattöppen bensinmack för att köpa mer öl.
Därefter fortsätter han färden till Vasaplan, där han i en busskur – av en slump och trots att det är mitt i natten – möter 40-årige Ingemar.
Senare samma dygn kommer Ingemar att hittas brutalt mördad och skändad i sin lägenhet på Umedalen.
Det är lördag eftermiddag den 14 januari 2006. Kenneth Jonsson befinner sig på polisens länskommunikationscentral i Umeå där han arbetar som vakthavande befäl. Telefonen ringer. Det är en läkare vid Norrlands universitetssjukhus som säger att en patient har berättat att han har begått ett allvarligt brott.
– Jag skickar i väg en civilpatrull och de får prata med mannen. Han berättar att han har gjort något hemskt, men han vet inte var eller mot vem, berättar Kenneth Jonsson för Västerbottens-Kuriren.
Poliserna, som förhör den mycket förvirrade Viktor på sjukhuset och försöker bringa klarhet i vad som hänt, lyckas bland annat få fram att personen som Viktor säger att han gjort något hemskt mot är döv och svår att kommunicera med.
Den uppgiften visar sig bli avgörande, för tack vare den tror sig nu polisen veta vem offret kan vara.
– Hade han (Viktor, reds. anm.) inte berättat det vet jag aldrig när vi hade kunnat hitta honom (Ingemar, reds. anm.). Det var en vansinnig tur att vi hann dit före hans anhöriga. De hade fått en chock.
Mats Bruhn – som i dag är chef för jourhavande förundersökningsledarna, men som vid tiden för händelsen arbetar som ordningspolis i Umeå – sätter sig i bilen tillsammans med sin kollega och kör mot Umedalen och Ingemars lägenhet.
Dit har Viktor och Ingemar följts åt efter mötet på Vasaplan, men när Ingemar har bett Viktor att gå hem har han vägrat. I stället har han tappat besinningen och utsatt Ingemar för omfattande och kraftfullt våld mot huvudet med olika tillhyggen innan han slutligen skändat kroppen.
Därefter har Viktor försökt städa lägenheten innan han packat en väska med blodiga föremål och begett sig därifrån.
Synen som Mats Bruhn kommer att mötas av i lägenheten kommer han elva år senare att beskriva som grotesk – ”bilder som aldrig kommer att försvinna från näthinnan” – men om detta vet han ingenting när han på lördagseftermiddagen går fram till Ingemars lägenhetsdörr och trycker ner handtaget. Dörren är olåst.
– Jag öppnar dörren och går in med syftet att ta reda på hur det är med den här personen, och jag kommer så väl ihåg hur jag slås av en mycket säregen lukt. Då förstår jag att det är något som inte står riktigt rätt till – här har det hänt något allvarligt, berättar Mats Bruhn.
Mats Bruhn och hans kollega börjar lugnt och metodiskt att söka av lägenheten. När han står i hallen och tittar in i köket ser han först allt blod. Därefter ser han kroppen som ligger på golvet bakom köksbordet.
– När jag blickar omkring lägger jag också märke till piedestalen och att det ligger något på den, men jag ser inte vid första anblicken vad det är. Sedan ser jag kniven som är nedstucken i bordet och vad som är ristat i bordet – ”BÖG 1”.
När Mats Bruhn återigen blickar omkring i köket ser han att det är ett huvud som ligger på piedestalen på köksbordet.
– Man blir ganska stressad direkt, inte i form av att man är utsatt för hot eller fara, men för att synintrycket naturligtvis gör att man blir påverkad med stresspåslag i kroppen.
Kenneth Jonsson, då vakthavande befäl vid polisen, men numera pensionär, minns vad han tänkte när Mats Bruhn kontaktade länskommunikationscentralen och berättade vad han och kollegan hade sett i lägenheten.
– Hur kan en människa göra på det viset, tänkte jag. Att inte bara döda, utan att sedan också fortsätta. Det var så makabert.
Patrullen som befinner sig på sjukhuset griper Viktor. Mats Bruhn och hans kollega stannar kvar utanför lägenheten och bevakar dörren i väntan på polisens tekniker.
I Umeå pågår vid den här tiden en intensiv jakt på Hagamannen, som efter flera års tystnad nyligen gjort sig skyldig till ytterligare en brutal våldtäkt. Det sista polisen behöver just nu är ytterligare ett spaningsärende.
– En av de starkaste minnesbilderna jag har från när vi står där och pratar är att vi är lättade över att vi har en gärningsman som är frihetsberövad, med tanke på vad som var inristat i bordet. För om vi inte hade honom, skulle vi då drabbas av ett nytt spaningsärende? Vem hade då varit ”BÖG 2” och ”BÖG 3”? säger Mats Bruhn.
– Hade han inte tagit kontakt med sjukvården vete tusan hur det här hade gått, då hade vi haft ett spaningsmord. Det var en vansinnig tur att det här fallet kunde lösas så snabbt, säger Kenneth Jonsson.
FOTNOT:Viktor och Ingemar är fingerade namn.
Josefin Isaksson/ Västerbottens-Kuriren