Hitta ljuset efter mörkret. Åsa Lööv Wesslund påpekar vikten av att söka hjälp - och på olika sätt dokumentera vad som skett. ”Annars blir det lätt ord mot ord.” Foto: Hans Berggren.
Hon understryker att hon inte kan kommentera det enskilda fallet som Norran berättar om i dag. Däremot kan hon lyfta fram generella åsikter och råd kring hur kvinnor kan komma bort från våld, hot och kränkningar.
Centrum för kvinnofrid, som är en del av Skellefteå kommuns individ- och familjeomsorg, startade hösten 2009 och drivs i samverkan med landstinget i Västerbotten och Guldstadens kvinnojour i Skellefteå.
Många inom verksamheten
– Vi har mellan 150 och 170 kvinnor varje år inom verksamheten, likaså ett 20-tal barn, ett antal våldsutsatta män samt att vi ger stöd till anhöriga.
Åsa Lööv Wesslund ser ett stort problem med att många utredningar kring grov kvinnofridskränkning läggs ned i Skellefteå.
– Kvinnor kan känna att de inte blir trodda, att de tvekar att anmäla - och att mannen får ett bevis för tesen: ”Där ser du att ingen tror på dig”.
– Säkert tar polis och åklagare kvinnornas uppgifter på allvar. Men det kan förstås vara svårt att komma vidare om man inte har bevis som läkarutlåtande, dagboksanteckningar eller att man berättat för någon nära vän om händelserna.
När det gäller mekanismer bakom våld och hot mot kvinnor finns den så kallade normaliseringsprocessen som en röd tråd, enligt Åsa:
– Ja, ofta kommer inte allt på en gång, först är man kär och kanske förlåtande över de första knytnävsslagen. Men våldet och hoten kommer smygande, och till sist är det en normal del av relationen.
Risken finns att vissa kvinnor tar på sig delar av ansvaret, att man hittar på ursäkter för mannens våld.
– Kanske var du full eller trött. Eller att du ”slog tillbaka”. Men det är alltid den utövar våldet som är ansvarig, påpekar Åsa Lööv Wesslund.
Hur ska en utsatt kvinna tänka?
– Man ska tro på det man känner och på det som har hänt. Ibland kan man sakna kanske både självkänsla och självförtroende. Men att våga öppna sig för någon är viktigast av allt. Ta kontakt med folk som jobbar professionellt med detta, eller börja med att tala med en god vän.
Nära och kära bör i första hand vara medmänniskor, finnas där och stötta. Polisen, kommunen kvinnojouren eller vi på Centrum för kvinnofrid kan på olika sätt hjälpa.
