POP/ROCK. Sju långa och alldeles för ickemelankoliska år har gått sedan Weeping Willows släppte sin senaste skiva ”Fear & love”. Efter det har bandet gett några få spelningar och medlemmarna sysslosatt sig med sidoprojekt, så i ärlighetens namn hade man inte förvånats särskilt mycket ifall de hade lagt ner helt och hållet. Men icke, istället meddelade bandet i höstas att de inom kort skulle släppa sin sjunde skiva.
På ”The time has come” har bandet, förutom duetten med Anna Ternheim, lagt countryvibbarna på hyllan och även övergett sina rockinfluenser. Och skönt är väl det. För Weeping Willows är i sitt esse när de satsar helhjärtat på storslagen musik med stråkar, reverb och Magnus Carlsson stilistiska stämma. Det är också imponerande att de vågat gå tillbaka till sin oklanderliga grund på ”The time has come” istället för att söka efter något nytt. Ett beslut som för många band kan resultera till intetsägande släpp men som här blir oförskämt bra. Givetvis är också texterna känslosamma med en sång som personifierar melankoli när den är som starkast. Dock så kräver skivan några genomlyssningar då den saknar självklara guldkorn. Men vad gör väl det?
I maj ger bandet dessutom en konsert på Nordanåteatern. Missa ej!
EMILIE SJÖLUND