BLACK METAL. Landets mest fanatiska djävulsdyrkare är tillbaka. Redan på senaste given, 2010 års Grammisvinnande ”Lawless darkness”, märktes stundvis en uppluckring av Watains ljudbild. Tre år senare tar de ett steg bakåt och kastar sig sedan med ursinnig kraft framåt för att slå sig lös från black metals genremässiga bojor. ”The wild hunt” kan inte beskrivas som annat än extremt vågad.
I synnerhet är det albumets skarpa kontraster som försätter en i djävulsk trans. Albumets fyra inledande spår serverar konsekvent piskrapp efter piskrapp. Brutalt, frenetiskt och nedbrytande. Sedan börjar förvandlingen mot något som aldrig tidigare upplevts i Watains kaotiska värld. ”They rode on” är bandets första powerballad. Med ren sång, tydliga refränger och gitarrsolon. Som en ohelig korsbefruktning mellan Metallica och Fields of the nephilim. Till en början svårgreppbart. Sedan briljant. Kanske till och med en av 2010-talets bästa låtar. Även albumets titelspår bryter barriärer med kyrkokörer och en dramatisk refräng. Mäktigt och stort.
Watain har effektivt tvingat sig bort från trygghet och med furiös blodlust givit sig in på nya jaktmarker. Årets hittills bästa skiva och tveklöst en blivande klassiker.
DENNIS FAHLGREN
