En 79-årig man med många krämpor men obrutet och stridbart intellekt hittas död på ett äldreboende, hängd i sladden till sin larmknapp.
Från början liknar det självmord, men inte efter närmare undersökning, och frågan blir: vem gjorde’t?
Hans giriga barn? Ägaren till äldreboendet, för att tysta den döde som skrivit vassa insändare om förhållandena på boendet? Eller ...?
Något att bita i för Malin Fors och hennes kolleger vid Linköpingspolisen.
Eftersom han använt alla årstider, inklusive en femte, i sina titlar heter Mons Kallentofts senaste ”Vindsjälar” och ska man tala utveckling består den i att författaren tonat ner det frosseri i våld som efter några böcker hotade göra en från början så lovande serie mest motbjudande. Och ska man tala teman är äldreboendet privatägt och jag säger bara Carema.
Men Malin Fors är sig lik; duktig men fortsatt härjad av sina demoner, inte minst suget efter sprit. Och kanske är det så det är med alkoholism, men någon slags förändring hade ändå varit på sin plats och det gäller i än högre grad Mons Kallentofts skrivande. Insprängda kapitel där mördare eller mördade talar kan första gången ses som ett intressant stilgrepp, men när det upprepas i sju böcker på raken liknar det bara trött rutin.
”Vindsjälar” saknar inte förtjänster – mordgåtan är en av dem – men på det hela taget känns det ändå som om Mons Kallentofts författande har gått i stå.
OLLE LUNDQVIST
