Det har gått fem år sedan Carl-Henning Wijkmark fick Augustpriset för romanen ”Stundande natten”. Den var bland det bästa jag läste det året; allvarsam, gripande, sparsmakad. I ”Vi ses igen i nästa dröm”, känns sättet att skriva bekant. 2007 handlade det om den förestående döden, livet efter detta. Nu filosoferar han i stället om vad som kan ha varit innan.
Frank ska föreläsa på ett symposium när han faller och slår huvudet. Han reser sig upp och upptäcker att allt omkring honom är annorlunda. Kollegorna finns inte där utan bara helt okända personer. Han har förflyttats till 1924 och rör sig i en drömsk tillvaro där han självupptaget iakttar människor och skeenden.
Nyfiket finner han sig, drar nytta av att veta vad som kommer att hända i framtiden och uppvaktar farbroderligt (nåja…) en ung kvinna, Marika. Tillsammans beger de sig till en utgrävning i Italien.
Ångesten sätter in när han inser att han inte vet om han kommer att kunna återvända till sin egen tid.
”Vi ses igen i nästa dröm” känns som en längre novell, på 137 sidor. Kanske är detta en lek med tanken att det förflutna, nuet och framtiden egentligen existerar parallellt. Kanske inte. Berättelsen griper aldrig tag i mig, den känns fjäderlätt. Tror att Carl-Henning Wikmark skrivit den med glimten i ögat, road. Att överhuvudtaget skriva något efter ”Stundande natten” är strongt. Men det är svårt som läsare att inte jämföra.
INGER LUNDQVIST
