Vid liv. "När jag hörde att alla tre levde tårades det i ögonen på mig", säger Jan Fransson. Foto: Lennart Enkvist
Räddningstjänsten hade ingen plan för hur de skulle hantera en gruvbrand. ”Att stå där 1 000 meter ovanför och inte få kontakt var hemskt”, säger räddningschef Jan Fransson.
– Det blev en god utgång, men det såg mörkt ut till en början, säger Gunnar Jonsson, räddningsledare från Lyckseles räddningstjänst, som var först på plats vid gruvbranden i Kristineberg.
Jan Fransson, räddningschef i beredskap från räddningstjänsten i Sorsele, skötte kontakten med media under och efter räddningsinsatsen. Han beskriver att det tog ett tag innan räddningstjänsten kunde komma fram till hur de skulle gå tillväga vid gruvbranden.
– Vi hade inte övat för scenariot eller hur vi ska jobba under sådana här omständigheter, säger han.
Räddningstjänsten hade ingen lokalkännedom och deras kommunikationsutrustning fungerar inte nere i gruvan.
– Att stå där 1 000 meter över dem och inte få kontakt var hemskt. Jag hade stora oroskänslor, säger Jan Fransson.
– Vi ville verkligen försöka göra en bra insats och försöka rädda de här personerna och då hinner vi inte vänta in alla fakta som behövs, säger Gunnar Jonsson.
Det är i efterhand som han upplevde att tankarna kom om vad som kunde ha hänt.
– Värmen från branden kunde innebära en rasrisk inne i gruvan. Då när vi var där var de ingen tvekan om att vi skulle gå in, säger han.
Skulle du ha gjort någonting annorlunda i dag?
– Besluten jag tog kändes rätt, men jag tummade lite grann på säkerheten då vi gick in i gruvan och det har jag även fått kritik för, säger Gunnar Jonsson.
Samarbetet mellan personalen vid gruvan och räddningstjänsten fungerade, enligt honom, bra, men bitvis nådde inte all information fram från Bolidens sida.
Jan Fransson anser att Gustav Granlund och Samuel Pallin utsattes för en enorm fara.
– Man skickar inte in personal utan vare sig utbildning eller kunskap, säger han.
Gunnar Jonsson vill inte kommentera om Bolidens agerande var rätt eller fel.
– Jag förstår trycket som kommer och att man måste göra något för sin kollega, känslorna styr och jag förstår varför de gjorde ett försök.
