Artiklarna om personalläget inom vuxenpsykiatrin i Skellefteå i Norran 19 mars, väckte många minnen och tankar som jag vill försöka dela med mig av trots det begränsade utrymmet.
Fel vårdplatser, många överbeläggningar och långa väntetiderBristen på sjuksköterskor tycks vara det mest akuta problemet.
Sköterskeflykt från psykiatrinMen jag tror det är minst lika viktigt ta tillvara andra personalgruppers kompetens, inte minst då skötarnas. Mediciner i all ära, men omvårdnad och inkännande är också oumbärligt när det handlar om medmänniskors belägenhet.
1990 tog jag plats i ett så kallat rehabteam, utlokaliserat utanför själva kliniken men i ett löpande samarbete med slutenvården. Många i teamet hade en oerhört gedigen erfarenhet i sina yrken. Hembesök, och att förmå patienter ta del av samhälleliga aktiviteter, var viktiga arbetsredskap.
2001 skedde en omorganisation av kliniken.
Rehabteamet upplöstes, de som ville integrerades i övriga enheter. Flera valde dock att övergå till andra verksamheter. De gjorde med visshet stor nytta dit de kom, men nettot blev ett klart kompetenstapp för kliniken.
Själv blev jag kvar ytterligare sju år. Men på vägen började även jag må tidvis sämre. Min egen bild kommer för alltid vara att detta kunde hanterats bättre på olika nivåer. Nu tvangs jag sluta i förtid. Det fanns även andra liknande fall.
Att ständigt hantera andra människors situation är i sig psykiskt krävande. Det gäller att balansera medkänsla med professionalism, att kunna ”stänga av” engagemanget när man stämplar ut för dagen och inte ligga vaken och grubbla på nästa dags uppgifter.
Men även hur arbetsenheterna är organiserade och bemannade har stor betydelse. Utrymme måste hela tiden finnas för handledning och återkoppling på vad var och en håller på med.
En så till synes banal sak som att till exempel en kväll ta en matbit och gå på hockey tillsammans i en arbetsenhet kan bidra att hålla arbetslusten vid liv.
Stefan Holmberg, Skellefteå
Svårare att rekrytera flera kompetenser”Frågan är var vi kan få tag på personal”