Som recensent duttar jag oftast lite hit och dit. Vissa författare känner jag till hyfsat; andra passerar helt under radarn. Som israelen Amos Oz. Sedan 1975 har det getts ut 17 böcker av honom på svenska men först i höst har jag läst honom.
”Vänner emellan” är en liten samling berättelser om livet på en kibbutz. Amos Oz sökte sig självmant dit när han var 14 sedan hans mamma tagit livet av sig. Han behövde en ny familj; där fick han ett helt, men ytterst komprimerat samhälle enligt den socialistiska principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Berättelserna i ”Vänner emellan” visar på ett enkelt och lågmält sätt hur svårt detta kan vara i praktiken. En del är driftiga och tar för sig, men kanske på de mer tillbakadragnas bekostnad. Någon längtar ut i världen; andra menar att man är skyldig att stanna kvar. Ibland kan nära vänskaper uppstå, andra gånger lever man som känslomässiga främlingar trots den extremt fysiska närheten.
Amos Oz har grundat något som på svenska kallats Teskedsrörelsen. Boken ”Hur man botar en fanatiker” har delats ut bland svenska gymnasister.
Jag vill också gärna läsa mera av honom. Frågan är om det blir av. I vår tid finns så mycket annat som lätt tar överhanden. Vardagens stress, ibland sorger; i bästa fall att hinna umgås med sina riktigt nära vänner. Om vi nu lyckas hitta dem, på en kibbutz eller - för de allra flesta av oss – någon helt annanstans.
STEFAN HOLMBERG
