Den kryptiska titeln på Skelleftebon Roger Melins sjätte diktsamling ger ett hum om dess innehåll. Den handlar till stor del om naturfenomen: björkskogar, spindlar, granar, havssulor, glaciärer, vattenfall, regn och mycket annat som lever sina egna liv, om än påverkade av vår existens. Roger Melin är en vandrare och resenär: han slår upp sitt tält, rullar ihop sina regnkläder, besöker vulkanön Island efter det stora askregnet, här och var skriver han en dikt, den kan för den delen också handla om döden och annat existentiellt svårbegripligt - ibland med självironi: ”när lavan skrattar åt alltihop har jag lagt ned för mycket allvar på fågelskådandet och på gudsskådandet”.
I allt detta finns givetvis även mänskliga relationer - ”men be mig inte tala om kärleken, den för ut underrättelser om sig själv ändå” – och vi är dessutom så tidsbegränsade varelser: i en dikt nämns en semester som blir den sista tillsammans för fyra gamla vänner där vänskapen har samlats ihop under fyra decennier, därefter är det slut, en av dem får en stroke och träder in i den och stannar där med landskapets utkanter och sorgen för ögonen. Bra lyrik kan åstadkomma en rörelse, en känsla som slår an. Här och var gör Roger Melins dikter detta. Vackert så. STEFAN HOLMBERG
