Lars-Göran Halvdansson från Robertsfors hade noll självförtroende som ung. Han hade ett arbete som han vantrivdes med, men han vågade knappt prata med folk. Än mindre uttrycka känslor.
Så småningom råkade han läsa delar av Wayne Dwyers klassiker "Älska dig själv". Det satte en snöboll i rullning som lett till att han i dag, många år senare, är tämligen nöjd med sitt liv och i sin tur nu har skrivit en bok om positivt tänkande.
Allt detta är bra och lovvärt. Visst är vi många melankoliker och självkritiker som alltför ofta snärjer in oss i negativa tankebanor. Frågan är om vi i likhet med Halvdansson får ett lyft av böcker som handlar om detta?
För mig blir hans framställning alldeles för enahanda; efter några kapitel har han upprepat sina teser om de "mentala superkrafter" som vi alla behöver frigöra att jag helt enkelt inte orkar läsa längre. Det blir totalt förutsägbart och för mycket av frälsningslära för att jag ska ryckas med.
Böcker av det här slaget blir dessutom alltid jagcentrerade. Att bli mer nöjd med sig själv genom att vara någotsånär hygglig även mot andra människor hamnar lätt i skymundan. Inte så att Halvdansson skulle vara ouppmärksam på sina medmänniskor, han ser snäll och vänlig ut och betonar att vi givetvis inte behöver ta till oss hans idéer mer än vad vi själva vill.
Men för mig blev det ändå too much. Tyvärr.
STEFAN HOLMBERG