Kopplar av. Målarböcker för vuxna var ett sätt för Ulrika att rensa skallen och stänga av när hon mådde som sämst. Foto: Lennart Enkvist.
En kartläggning som tidningen Kommunalarbetaren har gjort visar att antalet svenskar som sjukskrivs med stressdiagnoser har ökat från 28 000 till 70 000 mellan 2009 och 2015.
Undersökningen visar också att Norsjö tillhör den lilla skaran kommuner där mer än en procent av befolkningen i arbetsför ålder sjukskrivits för diagnoser som är kopplade till stress. I hela Norrland är det bara Lycksele som ligger sämre till.
Äldreomsorgen
En av de drabbade är Ulrika Berggren, 45. Hon bor på Heden utanför Norsjö med man och två barn och har jobbat inom äldreomsorgen i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv.
För henne bröt sjukdomen ut förra våren. Men med facit i hand inser hon att problemen egentligen började långt tidigare.
Läs också: HR-chef om stressen: ”Visst behövs det tid att mötas och reflektera”
Ingenting var roligt längre, allt var bara jobbigt, humöret var i botten och hon hade hjärtklappning, sömnsvårigheter och problem med närminnet.
Hälsocentralen
– Jag sökte hjälp när jag började tappa ord. Jag kunde inte längre föra ett samtal. Då blev jag orolig att jag hade en hjärntumör, berättar Ulrika.
Den första kontakten var med en kurator på hälsocentralen. Hon insåg direkt vad som var fel och föreslog att Ulrika skulle sjukskriva sig.
Hon lydde kuratorns råd och hade sedan lyckan att träffa en bra läkare som lyssnade, förstod och tog problemen på allvar.
Tuff tid
Tiden som följde var riktigt tuff. Bara att fara på Ica och handla var en pärs. Ulrika klarade inte att stanna av och prata med någon, då panikångesten ständigt låg på lur.
Men det skulle bli bättre. Mycket tack vare att hon fick gå deltidsutbildningen hälsa och friskvård på Medlefors, en utbildning där deltagarna bland annat får rannsaka sig själva och sina val i livet.
– Där fick jag hjälp att hitta mig själv och inse att jag har hundra procent ansvar för mitt eget liv. Den utbildningen tycker jag att alla som ligger i riskzonen borde gå, säger Ulrika.
På jobbet
Vad var då orsaken till att hon blev sjuk? Ja, precis som för många andra var det flera saker som spelade in. En av sönerna har ADHD och även om det inte är extremt så blir det alltid mycket att tänka på.
Men mycket handlade om hur det var på jobbet. Ulrika älskar att arbeta inom äldreomsorgen och har alltid brytt sig om och engagerat sig i de äldre.
Men alla nedskärningar och bristen på vikarier gjorde att stressen ständigt växte, liksom känslan att inte räcka till:
Människor
– Jag hade ständigt dåligt samvete. Jag ville göra det så bra för alla, men kunde inte trolla med knäna. Det fanns heller inte tid för återhämtning. Jag körde på hela tiden.
– Det är en annan sak om man står vid en maskin. Den kan man stänga av när man går hem. Men om man jobbar med människor är det svårt att bara släppa allt och gå hem.
Att allt fler arbetsuppgifter lagts på undersköterskorna och signalerna från den högsta ledningen gjorde inte saken bättre.
– Vi fick alltid höra att vi i vården kostar pengar och att man måste spara, säger Ulrika.
Bytte jobb
Till slut återstod inget annat än att säga upp sig. Det gjorde hon den 1 maj i fjol.
Kort därefter började Ulrika vikariera på skolan. Det har nu lett till att hon fått en fast tjänst där. Nu jobbar hon som lärarresurs i årskurs fem plus att hon har elever i svenska som andraspråk.
Trots att Ulrika även nu arbetar med människor är det på ett helt annat sätt än när hon jobbade i äldreomsorgen:
– Att jobba med barn är bland det roligaste som finns. Jag mår bra varje dag. Sedan får jag vara ledig kvällar, helger och röda dagar. Det blir en helt annan återhämtning än när jag jobbade skift.
På rätt väg
Idag mår Ulrika bra. Visst är det fortfarande en kamp och visst kan det fortfarande komma perioder när det känns tufft. Men tack vare tiden på Medlefors har hon fått verktygen och vet vad hon ska göra när känningarna kommer.
Vad krävs då för att få stopp på den farsot som de stressrelaterade sjukdomarna har blivit? Ja, mer resurser och mer personal är en bra start, konstaterar Ulrika.
– Ledningen borde också lyssna mer på dem som jobbar på golvet. Det är inte säkert att det blir billigare med nedskärningar. Sjukskrivningarna kostar också mycket pengar.
Vad har du för råd till den som befinner sig i riskzonen för att bli sjuk?
– Återhämtning är A och O. Att vila upp sig. Jag har insett att jag inte behöver ha tipp topp välstädat hemma. För mig är familjen viktigast, att umgås med man och barn.
– Just nu är det i tiden med tipp topp-hus, långkok och tusen andra saker, samtidigt som man jobbar heltid. Då kan man glömma bort sig själv. I slutändan handlar det om att stanna upp och tänka ”vad behöver jag?”
– Och om det känns galet: sök hjälp direkt.
Jag sökte hjälp när jag började tappa ord. Jag kunde inte längre föra ett samtal. Då blev jag orolig att jag hade en hjärntumör.
Bättre och bättre. Ulrika bor på Heden strax utanför Norsjö med man och två barn. Hon jobbade länge inom äldreomsorgen men nu har hon bytt bana. Foto: Lennart Enkvist.
Julefrid. Nu vet Ulrika hur kroppen ska kännas när hon mår bra. Det är en styrka och en stor skillnad jämfört med hur det var tidigare. Foto: Lennart Enkvist.