När Olof Wretling fyllde 40 år bestämde han sig för att begära ut alla sina sjukhusjournaler, i ett slags sammanfattade syfte. Kilovis med fullklottrade A4-papper damp ned i brevlådan och från Majornas hälsocentral ringde de och frågade om han verkligen ville att de skulle skriva ut alla journaler.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Det är där, i läkarnas styltiga beteckningar, som "Diagnoserna i mitt liv" tar avstamp. Olof Wretling guidar oss genom en barndom fylld av ben som inte kan sitta still, som längtar ut i smattrande regn och sladdar runt på grannarnas bonade parkettgolv. Han berättar om hur han mötte djävulen i elljusspåret och vrider ut och in på sin sorg efter en pappa som lämnat honom alldeles för tidigt. Under en och en halv timme får vi glänta på dörren in till Wretlings finurliga, makalöst roliga och otroligt kloka huvud. Där inne ryms otaliga diagnoser, satta av läkare men framförallt av en kategoriserande omgivning. Varför var lärarna så snabba med att dömma ut en liten pojke med spring i benen? Och varför lever vi i en samtid där vi så gärna påtalar och kopplar ihop människor med deras tillkortakommanden? "Diagnoserna i mitt liv" är en skrattframkallande uppgörelse med lärare som dömer ut dyslektiker och barska män som tittar argt på små pojkar som sladdar i vattenpölar. Men den är också en resa genom Olof Wretlings sex diagnoser, alla framförda i den allra skickligaste av berättarformer.
När Norran pratade med honom inför föreställningen sa han att det finns nog ingen plats som "Diagnoserna i mitt liv" platsar så bra på som i Skellefteå, berättarstaden. Och jag håller med. Lördagens dubbelföreställningar är fullsatta in till sista platsen och på många sätt är de en storslagen hyllning till den västerbottniska berättartraditionen. Det är tänkvärt, genialiskt och så roligt att skrattet aldrig dör ut.