Foster. Bobo Lundén berättar att föreläsningssalen är uppbyggd kring scenografens barndomsminnen. Foto: Leif Andersson.
Vi sitter vid en kaklad liten bassäng i det som vanligtvis är teatersalen. Här kommer delar av föreställningen S.E.N.S.E att utspelas. Men även på andra ställen, det kommer att hända saker lite överallt faktiskt.
Föreställningen har hämtat inspiration från två böcker. Den ena är Den långa lappflickan av Åke Lundgren. Den andra är Rekviem för en vanskapt av Mattias Hagberg. Det handlar om vad som är normalt och inte. Och om vem som har makt att egentligen avgöra det. Om känslan att bli registrerad och indelad i grupper.
– Hur ska jag som en vit, heterosexuell, svensk man förstå känslan av att bli registrerad och placerad i ett fack? säger Bobo Lundén.
S.E.N.S.E står för Studier och Experiment kring Normalitet, Själ och Emotioner. För 200 år sedan låg det ett hemligt forskningslaboratorium under teatern som studerade frågan om att vara normal. I slutet av 1800-talet förstörde man samtliga arkiv och byggnader, utom ett där forskningen fortgått som om tiden stått stilla.
– Nu har myndigheterna beslutat att för en kort tid åter öppna S.E.N.S.E för studiebesök i mindre grupper. Det är det som är själva leken, säger Bobo Lundén och ler.
Leken börjar på en gång. Publiken, eller deltagarna i studiebesöket, genomgår en registrering, får ett förkläde med en siffra och delas in i grupper. Sedan lotsas de runt. Ibland som hel grupp, ibland som mindre grupper. På olika platser utspelas olika händelser. Det finns inga förutbestämda publikplatser.
– Det är teater extra allt. Det är 5D. Vi har inga krav på dig som publik, vi kommer inte att dra in dig i föreställningen men du kommer att bli berörd, få vara nära och välja din egen kameravinkel, förklarar Bobo Lundén.
Vi går runt och tittar på alla genomtänkta detaljer på de olika platserna. Scenografen Helena Weegar har haft i uppgift att skapa en känsla av laboratorium, men inte det kliniska – fast lite ändå. Det har skapats med hjälp av rör målade i kopparfärg och många koltrådslampor. Vi flyttar oss bort mot det som kallas föreläsningsrummet. Här finns burkar med små foster i, affischer med människokroppen i genomskärning, svarta tavlan och träbänkar på persiska mattor.
– Helena Weegar har skapat rummet utifrån ett eget barndomstrauma som hon hade som liten. Hon var sjuk och blev kallad till Helsingfors för att studeras av tre läkare samtidigt, berättar Bobo Lundén.
Sammanlagt behövs det 200 lampor, 10 rökmaskiner, 28 högtalare och 200 ljudklipp för att skapa föreställningen. För ljussättaren Kin Grenholm är det en utmaning.
– Det är extremt mycket mer än en vanlig föreställning. Jag har faktiskt fått en assistent som hjälper mig. Dessutom ska vi spela med i föreställningen samtidigt. Fast jag behöver inte tänka på att allt ska vara turnéanpassat utan kan låta allt sitta kvar, det är skönt.
Medan vi går runt så noterar regissören och de andra olika detaljer som ännu inte är klara. Eller som snart är klara.
– Det står på listan, meddelar Kin Grenholm.
Alla i teamet har ovanligt långa listor. Inget får ramla mellan stolarna. Allt ska fixas. Mycket har också redan blivit klart. Som ljudet i kvarnen, bullret under golvet och ljudet av elektricitet som letar sig fram genom väggarna när den stora spaken dras ut.
Den 28 februari är det premiär. Då ska allt klaffa. Bobo Lundén är väldigt förväntansfull.
– Om du tror att du har sett allt – då ska du se S.E.N.S.E. Om du bara ska se en föreställning i hela ditt liv – då ska du se S.E.N.S.E. Jag har gjort över 100 föreställningar men aldrig en totalupplevelse som det här. Det här kommer att bli en snackis. Om två år kommer att vi att prata i termer som före och efter S.E.N.S.E, säger Bobo Lundén.
Nu har myndigheterna beslutat att för en kort tid åter öppna S.E.N.S.E för studiebesök i mindre grupper. Det är det som är själva leken.
Pimpat headset. Kin Grenholm visar hur man även fixat headseten så de matchar föreställningen. Foto: Leif Andersson.
Brandrisk. I vanliga fall ryms 150 personer i publiken. Nu tar man emot 90 personer per föreställning. ”Vi har haft brandinspektion, kollat nödutgångar och har brandsläckare redo”, rapporterar Bobo Lundén. Foto: Leif Andersson.
Kvarnen. Kin Grenholm berättar att saker och ting kommer att kastas ned i köttkvarnen – som kommer att ge ifrån sig ett krasande läte. Foto: Leif Andersson.
Olika rum. Bobo Lundén och Kin Grenholm visar de olika rummen. Här är ett bårhus. Men personen i kistan är bara en docka. Foto: Leif Andersson.
Stor spak. Ljussättaren Kin Grenholm visar en av många detaljer som bidrar till helheten. Foto: Leif Andersson.
Oberörd. ”Jag har svårt att tro att man går oberörd härifrån”, säger Bobo Lundén, regissör. Foto: Leif Andersson.