Att växa upp på landsbygden, flytta till storstaden och senare söka sina rötter är inte alltid enkelt. Hanna i ”Då tänker jag på Sigrid” är ett exempel på det. En ung kvinna som arbetat sig upp på en reklambyrå i Stockholm och tycks gå en ljus framtid till mötes. Men kärleken spelar henne spratt, som gör att hon reser hem för att få distans till sin olyckliga längtan efter den redan gifte yrkeskollegan Henrik. Det är bara det att livet i Gärningsberg inte heller är enkelt att tampas med. Hanna försöker visserligen blåsa liv i släktgården Storgårda, som stått öde sedan farbrodern Åke tog livet av sig med en älgstudsare. Och visst är den närboende kusinen Kalle snäll, och pappa Bosse som hon hållit på avstånd i många år tycks nu också vilja henne väl. Men farmor Sigrid som styrt och ställt och som Hanna skulle ha velat lära känna är dement och känner inte igen henne.
Nej, Elin Olofsson berättar ingen munter historia och dessutom skriven i långa meningar med mängder av kommatecken som ger skildringen en närmast sövande karaktär. Gång på gång tappar jag orken att läsa vidare och vill ganska snart bara veta hur det slutar. Och det vill man ju inte, varken som recensent eller helt vanlig bokläsare. STEFAN HOLMBERG
