VISA. En gång i tiden var jag proggare, lyssnade på Nationalteatern, Nynningen, Hoola Bandoola Band och allt vad de nu hette. När jag ville vara riktigt rebellisk satte jag ofta på Blå Tåget. Mot den bakgrunden är det rena rama nostalgichocken när Torkel Rasmussons nya skiva ”Sånger under natten” åker in i cd-spelaren. En gång i tiden var han sångare i Blå Tåget. Hans röst är nästintill omöjlig att missa. Han sjunger, om det nu ska kallas sång, snarare pratsjunger han, stillsamt, eftertänksamt, med rätt att inte behöva pricka alla toner klockrent. Det är en röst som mognat med åren, förfinats i sina nyanser. De tretton nyskrivna låtarna, signerade Torkel Ramusson, handlar om livet i stort och i smått, har man behov av att krångla till det kan man påstå att de är existentiella funderingar. Bengt Berger, trummor, David Härenstam, gitarrer, Roland Kaijser, saxofoner och flöjter, och Bo Nordenfeldt, kontrabas, bäddar in Torkel Rasmussons röst i mjuk musikalisk bomull. En helt oemotståndlig cd.
MIKAEL BENGTSSON