Jovanni och Sofia vill stanna. De vill ha ett vanligt jobb, vad som helst, och slippa tigga. Foto: Britta Stenberg.
Dag efter dag, oavsett väder står Sofia och Jovanni Pasco med en pappersburk i handen. Deras språk är italienska men ursprungligen kommer de från Polen och Rumänien.
Jovanni Pasco berättar:
– Vi bodde i Italien. Vi skötte om en handikappad person, men då han dog hade vi inget arbete mera.
De hade sin höga ålder emot sig, och konkurrensen om jobben var tuff.
Så paret beslutade att försöka utomlands. En bekant till dem rekommenderade Tyskland, där skulle det finnas jobb att få. Och de åkte dit, men väl på plats fanns personen inte att uppbringa.
– Vi var desperata vid den tidpunkten. Hade varken arbete eller bostad. Jag ringde då en annan bekant, en rumän. Han sa att det fanns jobb för oss i Lycksele där han befann sig. Vi satsade vår sista euro på tågbiljetten till Umeå. Han hämtade oss på stationen och tog oss då med till Malå, säger han.
Då först förstod paret att det var tiggeri det handlade om. Jovanni berättar om sin reaktion:
– Jag sa till honom ”är du tokig. Jag är fysiklärare, min fru är elektriker. Ska vi tigga?”
Jovanni börjar gråta när han säger att han så djupt ångrar att han aldrig frågade vilken sorts jobb det rörde sig om. För nu är han tiggare och det skäms han över. Det strider, säger han, mot allt vad han någonsin tänkt sig.
Dagskassorna varierar. Från några kronor till ett par hundra. Boendet löste sig genom pingstkyrkan. Där hyr de ett rum för 100 kronor per natt.
– Det vi får ihop nätt och jämt, vi lever det minimalaste vi kan. Rummet vi hyr är bra, men vi kan inget spara, säger han.
Har ni någon kontakt med mannen från Rumänien?
– Nej, ingen alls.
Fick ni betala honom för den förmedling han gav er?
– Nej, vi har inte betalat honom något. Inte ens för skjutsen hit.
I dag har de en stark önskan: Att åtminstone en av dem ska få ett jobb och att de ska kunna stanna kvar.
– I Sverige är alla snälla och vänliga mot oss. Här vill vi stanna. Men inte hålla på med tiggeri, det känns inte bra, säger Jovanni.
Några släktingar påstår de sig inte ha. Och att återvända till Italien?
– Omöjligt, omöjligt, det går inte, det finns inga jobb för oss där, och vi äger ingenting, säger han.
Vi önskar att vi kunde språket och att åtminstone en av oss kunde få jobb.
